Det var inte mig han ljög för

"Om han skulle ha en skylt ovanför sin dörr visste han hur den skulle se ut: ett dubbelansikte, en förtjusande Janus, och ovanför husets motto: Lita inte på honom."

Camus Fallet

"Han hade visserligen ofta ljugit hemma, för att undslippa ett straff, för en slant och mycket oftare för nöjet att få prata eller skryta. Att ljuga tycktes honom förlåtligt inom familjen men föreföll honom vara en dödssynd när det gällde främlingar. Han kände dunkelt på sig att man inte ljuger beträffande det väsentliga inför dem man älskar av den anledningen att man i så fall varken skulle kunna leva tillsammans med dem eller älska dem."

Camus Den första människan

"För att uttrycka det brutalt; om du tror att jag skulle ljuga dig rakt i ansiktet, då ...", inledde han ett mejl. Jag började lita på honom, efter ett år, just för att han lät rasande arg. Det var viktigt för honom att jag trodde på honom, och ärlighet var viktigt också för mig. Sanningssökandet.

Men om man ljuger för att skydda sin sköra jämvikt, när man känner det som att man helt enkelt är i livsfara? Den man inte kan ljuga rakt i ansiktet, vänder man istället ryggen. Silent treatment. Den som man måste hata för att skydda sin självbild.

Livet kan tyckas enkelt för den som inte kan känna medkänsla och skuld. De som han lyckas lura kommer att bevisa för honom att bedräglighet lönar sig. Vänner som han litar på till 100 % och som vill honom väl. Den sanna vännen blundar inte, utan finns kvar fastän den verkliga bilden inte är lika fläckfri som imagen. Det är inte alltid enkelt att vara både vän och kollega.

Mörka? Eller välja att kliva ut genom Janusporten ut i sanningens solljus? Janus, ljus- och solgud, skaparen av floder och källor, med ett ansikte som blickar mot framtiden och ett mot det förflutna. Blicka bakåt för självförståelse.

Camus har trasslat in sig lite i citatet ovan, tankarna om för vem man fick ljuga är dunkla. Det var en notering i manuskriptet till hans ofullbordade självbiografiska roman, Den första människan, som utgavs postumt. Hur han skulle formulerat sina tankar om lögn om han fått leva längre vet vi inte.

"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga", skrev Författaren. Han skrev en del fint. Andras? Kanske ett större helvete är när ingen längre vet vad de egna orden och bilderna står för. Där någon börjar ljuga fast han inte vet det själv. "Jag ljuger aldrig", sa lögnaren. Författaren luras utan att ljuga.

Det var inte mig han ljög för.