Kom inte nära!

”Han sa att du kom för nära”, sa jaktkamraten i deras enda samtal.

Om en kvinna kom för nära honom straffades hon. Han knuffade henne. Med båda händerna.

Hon hade ett enda sätt att nå honom – genom sina sagor. Han började se henne. Där på pappret gick hon från att vara Ingen till att bli skugglik och få konturer. En människas konturer.

”Du kom för nära”, sa jaktkamraten och förstod inte att man kan komma nära någon genom att berätta sagor. Att det till och med kan vara enda sättet att komma nära vissa personer. De som enbart kan bli berörda av skrivna ord. De som måste ha kontroll och vars största fasa är att komma nära någon. Som inte kan känna medkänsla med levande personer, enbart med uppdiktade figurer.

"Han vill va´ sagans prins, min hjälte, guru och gud, alla roller som finns", sa hon och förstod inte att det var farligt. Sagorna fick gärna handla om honom, så länge han fick de vackra rollerna och hon skrev i tredje person. Han och hon istället för du och jag. "Du får skriva vad som helst bara du inte använder mitt riktiga namn", hade han sagt. Hon speglade honom med sina sagor. Tills den dag det blev en ful spegelbild. En löjlig.

Att han hade gjort sig löjlig berättade hon inte för jaktkamraten. Det var inte det som var kärnan i problemet, mer ett tecken på att det var allvarligt. Hon visade inte hans mejl heller, det var skrivet i raseri och hon var rädd att det skulle skada honom. Nu när hon äntligen fått dela resten av hemligheten kunde hon gömma sina sagor. Ingen skulle skadas. Jaktkamraten lade båda sina händer runt hennes när hon tackade för att han lyssnat.