Fallet

"Jag kände en gång en industriman med en underbar hustru men som han ändå bedrog. Mannen bokstavligen rasade över att det var han som var skyldig, över att det var omöjligt för honom att vare sig få eller själv tilldela sig ett dygdediplom. Ju fullkomligare hans hustru var, desto mer utom sig blev han. Till slut blev det honom outhärdligt. Vad tror ni att han då gjorde? Slutade upp med att bedra henne? Nej. Han dödade henne. Det var på det sättet jag kom i förbindelse med honom."
Fallet Camus
Jean-Baptiste Clamence, huvudpersonen i boken – hur mycket av honom har Jean-Paul Sartre som förebild och hur mycket Albert Camus själv?

Tuppen Ikaros


Måste du vara så brutal? undrade Agda, som inte var så hönsig som de andra hönorna på gården. Det gör ont när du rycker fjädrar. Du med din tjusiga fjäderdräkt. Du impar på andra hönor med den, men jag vet nog att det inte är fjäderdräkten som räknas när det kommer till kritan.

Han hade inte tagit henne under sina vingars beskydd han behövde fjädrar till sina lösvingar. Under Ikaros vingar ska man inte söka skydd, då kan man bli tillplattad.

Kom inte nära!

”Han sa att du kom för nära”, sa jaktkamraten i deras enda samtal.

Om en kvinna kom för nära honom straffades hon. Han knuffade henne. Med båda händerna.

Hon hade ett enda sätt att nå honom – genom sina sagor. Han började se henne. Där på pappret gick hon från att vara Ingen till att bli skugglik och få konturer. En människas konturer.

”Du kom för nära”, sa jaktkamraten och förstod inte att man kan komma nära någon genom att berätta sagor. Att det till och med kan vara enda sättet att komma nära vissa personer. De som enbart kan bli berörda av skrivna ord. De som måste ha kontroll och vars största fasa är att komma nära någon. Som inte kan känna medkänsla med levande personer, enbart med uppdiktade figurer.

"Han vill va´ sagans prins, min hjälte, guru och gud, alla roller som finns", sa hon och förstod inte att det var farligt. Sagorna fick gärna handla om honom, så länge han fick de vackra rollerna och hon skrev i tredje person. Han och hon istället för du och jag. "Du får skriva vad som helst bara du inte använder mitt riktiga namn", hade han sagt. Hon speglade honom med sina sagor. Tills den dag det blev en ful spegelbild. En löjlig.

Att han hade gjort sig löjlig berättade hon inte för jaktkamraten. Det var inte det som var kärnan i problemet, mer ett tecken på att det var allvarligt. Hon visade inte hans mejl heller, det var skrivet i raseri och hon var rädd att det skulle skada honom. Nu när hon äntligen fått dela resten av hemligheten kunde hon gömma sina sagor. Ingen skulle skadas. Jaktkamraten lade båda sina händer runt hennes när hon tackade för att han lyssnat.

Silent Treatment

"Förnekade självbilder och hatiska impulser projiceras utåt på andra. Tendensen till detta kan kallas för ett narcissistiskt-paranoiskt karaktärsdrag. Då den grandiosa bilden inte kan upprätthållas ses hotet som kommande utifrån genom ondsinta vedersakare."
Skaparkriser Strindbergs Inferno och Dagermans
Johan Cullberg
Hans raseri följdes av att han gav henne the silent treatment, vägrade prata med henne. Kontroll.

Det hände att han sa hej till henne. Ibland. Hon ville rädda två års arbete och försökte få till en dialog ett par gånger, då vände han sig om och gick sin väg. Passivt aggressiv.

Den tredje och sista gången, efter fem månader, försökte hon få jaktkamraten till vittne (han var ju så förstående i deras enda samtal). Jaktkamraten tog upp mobiltelefonen ur fickan och blev den förste av de två som vände på klacken och gick. Telefoner ringer så olämpligt. Eller lämpligt.

Men en sak vill jag säga dig ...

Skam

Idag hade han gjort något dumt. Eller igår, han vet inte.

Skulle mormor ta fram piskan igen? Något måste han gjort fel. Han var den skyldige som förtjänade sitt straff. Ett dåligt barn, värdelös, i en god värld. I annat fall var han ett litet oskyldigt barn i en ond vuxenvärld, så kunde det inte vara, det skulle vara för hemskt. Mamma slog aldrig, hon såg bara på när mormor använde piskan. När han var ett år dog hans pappa. Han älskade mamma, hon var den bästa på hela jorden, den enda älskansvärda.

Han ljög. Han kände dunkelt på sig att man inte ljuger om det som är väsentligt inför de närmaste, för då skulle man varken kunna leva med dem eller älska dem. Han ljög. Till och med för sig själv. Därför kunde han inte ens älska sig själv. Han ljög för att ingen skulle upptäcka hur värdelös han egentligen var. Dolde sårbarheten och skammen. Genom att vara duktig och prestera skapade han en bild som alla kunde beundra. Han själv också. Minsta tillstymmelse till kritik skärrade honom. En reva i det skyddande skalet. Eftersom han varken kunde känna medkänsla eller skuld var det lätt att klättra i hierarkin. Framgång. Fick vänner. Som kunde bli hans ovänner i en handvändning, om han inte hade nytta av dem längre. Framgången lärde honom att bedräglighet lönade sig. Bekräftade hans världsbild från barnaåren. Den som talade sanning var svag, straffades och gick under. Ungefär som i Orwells 1984. I en ond värld gäller det att vara kall och hård. Att inte ha några känslor. Hans största fasa var att fästa sig vid någon.

Rött och vitt – om skam och skamlöshet

”Ständigt söker han bevis på andras uppskattning och beundran, men denna önskans uppfyllelse kan paradoxalt nog erfaras som ytterst obehaglig och till och med smärtsam. Det sker när uppskattningen är allvarligt menad och kommer nära, vilket river upp eller hotar att riva upp de ursprungliga såren av kärleksbrist med kärlekslängtan och omättliga behov av tröst som följd.”

”I kärlekens ställe står gudaanspråken; allmakten (omnipotensen) som är ett vanligt förekommande psykiskt försvar mot känslor och upplevelser av sorg, raseri och vanmakt.”

Else-Britt Kjellquist

Forever leaning out for love

Camus, Cohen och Cullberg om tomrummet som måste fyllas:

”Jag bär inom mig ett ohyggligt tomrum, en likgiltighet som gör ont …”

Camus

Om människor med narcissistisk problematik i boken Skaparkriser

"Många lever under ett ständigt hot att en inre upplevelse av tomhet skall avslöjas. Denna tomhet måste fyllas med alla medel; med uppmärksamhet från andra, kärlek, arbete och betydelsefulla upplevelser."

Johan Cullberg


”Redan från början, redan när jag var barn, försökte jag att själv finna ut vad som var gott och vad som var ont – eftersom ingen runt omkring mig kunde säga det. Och nu erkänner jag att allting sviker mig, att jag behöver någon som visar mig vägen och berömmer eller klandrar mig, inte utifrån sin makt utan utifrån sin auktoritet.

Camus

”And she shows you where to look

among the garbage and the flowers

There are heroes in the seaweed

There are children in the morning

They are leaning out for love

And they will lean that way forever

While Suzanne holds the mirror”

Leonard Cohen Suzanne

Granitmannen


Se där en förstenad man som för evigt sitter fast i en klippa av grå granit. Som en fossil. Stackaren, han hade aldrig lyckats göra sig fri. Med mitt mentala trollspö knackade jag loss honom och han tog språnget ut ur stenblocket, levande och fri. Ut i sanningens ljus.

Ingen annan än jag såg, förrän ett barn pekade på honom.

"Titta han är naken!"

Hoppsan, jag svingade trollspöt ännu en gång så han fick lite kläder på sig. För mig var det solklart att han ville bli befriad, men den före detta stenmannen hötte med näven bakom ryggen på mig. Sanningens ljus kan vara obarmhärtigt.

Mannen som bryter sig ur klippan av Axel Ebbe

Omnipotent forskare

Professorer i psykiatri och psykologi skriver om psykoanalys. En forskare från ett helt annat fält förkastar det. Utan att ha prövat. Ett ovetenskapligt förhållningssätt. Är han omnipotent?

Författaren

”Att hitta på miljöer skulle bara vara dumt”, sa Författaren i en intervju. ”Människor, intriger och händelseförlopp – däremot – är fiktion och ska vara det.”

Men en person i historien var inspirerad av en verklig människa.

”Men han har läst och godkänt”, påpekade Författaren. 


Det var inte mig han ljög för

"Om han skulle ha en skylt ovanför sin dörr visste han hur den skulle se ut: ett dubbelansikte, en förtjusande Janus, och ovanför husets motto: Lita inte på honom."

Camus Fallet

"Han hade visserligen ofta ljugit hemma, för att undslippa ett straff, för en slant och mycket oftare för nöjet att få prata eller skryta. Att ljuga tycktes honom förlåtligt inom familjen men föreföll honom vara en dödssynd när det gällde främlingar. Han kände dunkelt på sig att man inte ljuger beträffande det väsentliga inför dem man älskar av den anledningen att man i så fall varken skulle kunna leva tillsammans med dem eller älska dem."

Camus Den första människan

"För att uttrycka det brutalt; om du tror att jag skulle ljuga dig rakt i ansiktet, då ...", inledde han ett mejl. Jag började lita på honom, efter ett år, just för att han lät rasande arg. Det var viktigt för honom att jag trodde på honom, och ärlighet var viktigt också för mig. Sanningssökandet.

Men om man ljuger för att skydda sin sköra jämvikt, när man känner det som att man helt enkelt är i livsfara? Den man inte kan ljuga rakt i ansiktet, vänder man istället ryggen. Silent treatment. Den som man måste hata för att skydda sin självbild.

Livet kan tyckas enkelt för den som inte kan känna medkänsla och skuld. De som han lyckas lura kommer att bevisa för honom att bedräglighet lönar sig. Vänner som han litar på till 100 % och som vill honom väl. Den sanna vännen blundar inte, utan finns kvar fastän den verkliga bilden inte är lika fläckfri som imagen. Det är inte alltid enkelt att vara både vän och kollega.

Mörka? Eller välja att kliva ut genom Janusporten ut i sanningens solljus? Janus, ljus- och solgud, skaparen av floder och källor, med ett ansikte som blickar mot framtiden och ett mot det förflutna. Blicka bakåt för självförståelse.

Camus har trasslat in sig lite i citatet ovan, tankarna om för vem man fick ljuga är dunkla. Det var en notering i manuskriptet till hans ofullbordade självbiografiska roman, Den första människan, som utgavs postumt. Hur han skulle formulerat sina tankar om lögn om han fått leva längre vet vi inte.

"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga", skrev Författaren. Han skrev en del fint. Andras? Kanske ett större helvete är när ingen längre vet vad de egna orden och bilderna står för. Där någon börjar ljuga fast han inte vet det själv. "Jag ljuger aldrig", sa lögnaren. Författaren luras utan att ljuga.

Det var inte mig han ljög för.

Jaktkamraten

”Lämna honom ifred!” vädjade hans jaktkamrat.

Jag slutade äta, och blev mindre och mindre, min kropp förtvinade. Min röst tystnade och hördes enbart som svar på andras talan.

”Lämna honom ifred!”

”Fred”, svarade jag. ”Fre-ed, fre-ed, fre-ed …”

Den lille krigaren

I krig prövas mäns vänskap. Han var officer och tillsammans med ett par hundra soldater stationerad i en by med några tusen invånare. En kvinna kom med information om en kollega och jaktkamrat. I krig finns inte tid för dialog, ändå gav han henne en hel timma av sin värdefulla tid. Tänk om byns alla invånare skulle komma till honom med sina bekymmer! Han var vänlig och avslutade samtalet med att lägga båda sina händer runt hennes hand.

Kollegan var vältalig och övertygande när han berättade sin historia, de kände varandra väl även om de inte gick arm i arm precis. Kvinnan måste ha ljugit. Det är som en tunn hinna mellan omsorg och grymhet. Kvinnor är grymma. Ingen skada var skedd, genom att tysta kvinnan kunde han visa kollegan sin vänskap och tillsammans avancerade de sedan i graderna, jaktkamraterna.

Lästips till den lille krigaren;

"Skulle du kunna svika din bästa vän? Eller utsätta människor i din närhet för ofattbart grymma handlingar? Du svarar säkert nej på frågan, men hinnan mellan omsorg och grymhet är tunn. Mycket pekar på att flertalet av oss under vissa förhållanden låter medkänslan undertryckas och tar till våld eller blundar för övergrepp i vår närhet."

Ludvig Igra skriver om människors handlingar under andra världskriget och i kriget på Balkan i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet (2003)

Doktor Sol

”Jag tror att om jag ger det tid och väntar händer det något en dag”, sa jag. ”Något som man inte kunnat tänka ut på förhand.”

”Jag har läst en självbiografi”, sa en beläst vän. ”Författaren brukade gå till ett café och råkade träffa en man som kom att bli en av de människor som betydde mest för honom i livet. De hade djupa samtal om saker som verkligen betyder något. Författaren var nobelpristagaren Elias Canetti och mannen han träffade på cafét kallades dr Sonne.”

Redan dagen därpå kom en främmande man fram till mig där jag satt med min svarta pärm med mitt manuskript. Var det dr Sonne, månntro? Doktor Sol.

Lille prinsen

”Är det nöje eller tvång det där du läser?” frågade mannen som slagit sig ned mittemot med sin kaffekopp.

”Det var svårt att svara på." Jag log och tvekade innan jag fortsatte. "Det är min egen roman.”

Vi pratade en stund, ett ovanligt samtal för att vara mellan två främlingar. Han berättade om sig.

”Läs Lille prinsen!” sa han. ”Lille prinsen kom från en planet där han hade en ros som han skött om och skyddat med en glaskupa."

”Kan jag få låna ett papper? Du får tillbaka det."

Han skrev några rader och räckte mig sedan pappret.

"Är du här ibland?” frågade han innan han gick.

”Varje dag. En tid till.”

När han gått läste jag vad han skrivit;

Du har en fri vilja

vare sig du vill

eller inte.

Jag lånade boken på biblioteket. Hade ändå tänkt läsa den eftersom jag nämnde den i min roman. Kanske skulle den vara till hjälp när jag skulle fatta mitt beslut.


”Adjö”, sa Lille prinsen till räven.

”Adjö”, sa räven. ”Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.”

”Människorna har glömt bort den enkla sanningen”, sa räven. ”Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du ansvarar för din ros …”

Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Sjahriar

Melete hade visst föreslagit att du skulle ge mig lägre betyg. Men den möjligheten finns ju inte. Hoppas att du inte brydde dig om vad hon sa. Det var på skoj! Melete bara skämtade med dig. Min roman var helt och hållet din förtjänst, enligt min tokiga väninna. Hon vet ju att jag betraktar dig som Sjahriar.

Vi lever i ett annat årtusende och förutsättningarna var andra. Glöm det där med att ge mig lägre betyg, för att det annars skulle vara orättvist mot de andra. Jag lade ner romanen, så det blir varken tal om att någon ska läsa den eller examen. Inte förrän efter två år, när jag nästan skrivit klart, förstod jag vad den handlade om.

Jag tyckte det var spännande att skriva en metaroman, som du föreslog. Allt eftersom den växte fram kom den att handla mer och mer om relationen handledare – handledd, och det under tiden som handledningen pågick. Förutsättningen för mig att skriva på det sättet var att du läste och när du inte ville läsa längre hamnade jag i ett etiskt dilemma. Sen du slutade prata med mig har jag plöjt igenom litteratur om narcissism. Om skadan från barndomen, för att mamman misslyckats med att spegla sitt barn, om skam och hur självbilden måste skyddas med olika primitiva psykologiska försvar; klyvning, projektiv identifikation, förnekande och omnipotens. Förintelseångesten när någon kommer för nära. Narcissism som ger problem för dem som är i beroendeförhållande – partner, barn, medarbetare. Att inte känna medkänsla och skuld. Om avund och hat, om det typiska raseriet och silent treatment för att försöka få kontroll över en annan människa. Om hur svårt det är att åldras, det är då som narcissisten kan få problem själv på grund av att han tar till drastiska handlingar ...

Ingen kan väl påstå annat än att jag gjort allt vad jag kan för att ge dig möjlighet att läsa och erbjudit mig att stryka och ändra, men du svarar inte. Du har fortfarande den möjligheten. Närmare ett år extra i ett försök att rädda två års arbete, det blev tusen och en natt. Jag har fått känna på hur smärtsamt det är att vilja nå någon men inte kunna. Jag har försökt prata med de två som också har ett ansvar för min utbildning (de vill naturligtvis att jag tar examen, sa de) – att de också är dina goda vänner tyckte jag var bra ... Det blev fruktansvärt ensamt. Det var som om de först trodde mig, men sen fick någon information som inte jag hade som fick dem att ändra sig. Som om de inte längre såg att det handlade om att jag hade ett etiskt dilemma – så då har jag väl inte det? Romanen får ändå existera oläst i min dator.

"Den sexuella promiskuiteten hos narcissistiska personligheter är förknippad med sexuell upphetsning inför en kropp som ´håller på sig´eller en person som av andra betraktas som attraktiv eller värdefull. En sådan kropp eller person väcker upp omedveten avund och girighet, ett behov av att ta det avundade i besittning och en omedveten tendens att nedvärdera och förstöra det."

Otto Kernberg

Jean-Paul Sartre & Simone de Beauvoir, Albert Camus ...

Sjeherazade levde under dödshot i tusen och en natt. Hon måste känt sig ensam. Hennes pappa vesiren var beredd med liksvepningen varje morgon. Sjahriar litade inte på kvinnor. Hans åtrå följdes av hans hämnd. Sjeherazade hade läst all världens böcker. Med kunskap besegrade hon Sjahriars brutalitet. Han såg till att Sjeherazades sagor lever kvar. "Du har gjort mig till en lycklig man", sa Sjahriar.

Inte för att jag vet om du läser, men ... förlåt ...

Billie Boy

Förlåt att jag kallade dig Silly Snutt och Billie Boy. Din gode vän Mikael har flera gånger, nästan irriterat, frågat var ryktet kom ifrån. Mikael säger att du berättat för honom att du enbart erbjöd dig att skicka hennes manuskript till ditt förlag. (Hon nobbade.) Att du också var angelägen att träffa henne – en tjugo år yngre studentska som du inte kände tidigare – var inte sant.

Med hopp om att du inte hatar mig för evigt.

PS Jag hoppas att du inte tog det på allvar när Melete sa att den där studentskan var oskuld.


Två år på Författarskolan och detta var

La Grande Finale!


While Suzanne holds the mirror ... and you know you can trust her

Bloggen omarbetas.