Vattenspegel















Echo – hennes kropp tynade bort, men hennes röst kan vi höra än idag.

Konstnär: Fredrik Wretman Foto: Holger.Ellgaard från Wikipedia

Telling the truth

"In a time of universal deceit - telling the truth is a revolutionary act."
George Orwell

(Att säga sanningen i en tid av förljugenhet är en revolutionär handling.)

Dorian Gray

Romanen Dorian Grays porträtt (1890), i original heter den The Picture of Dorian Gray (alltså bilden av Dorian Gray), av Oscar Wilde (1854-1900) har filmatiserats flera gånger; 1945, 1970 och 2009.

Sverigepremiär 16 april 2010

"När Wilde beskriver sin huvudperson känner man igen många drag som utmärker Narkissos. Både män och kvinnor blir förtjusta i honom."

"Det var bäst att inte tänka på det förflutna. Det kunde inte ändras. Det var framtiden och sitt eget liv han måste tänka på [...] Det var porträttet som var skulden till allt. Basil hade sagt honom outhärdliga saker och han hade med tålamod fördragit allt."
"Överjaget är korrupt. Offret får hela skulden. Med förnekanden och projektion suddas all skuld bort. [...] Det är inte skuld som gör att Dorian vill förstöra porträttet. Det är skam och skräck att bli avslöjad för andra."
Om romanen Dorian Grays porträtt s. 263-268 i
Narcissism av Bo Sigrell

Sista kapitlet i The Picture of Dorian Gray. Hela romanen kan läsas där (på engelska), inklusive Wildes förord om konst.

Manliga geni(talier)

Han föreläste om moral och etik ... Nu tror man han levde ett dubbelliv. "Han kan nog inte förklara själv", säger psykologiprofessor i DN. Människans mörka sidor. Dubbelmoral.
The Transformation "Great Good! Can it be!!!"
Robert Louis Stevensons bok Dr Jekyll and mr Hyde utkom 1886
Teaterns manliga geni(talier) ... och kvinnorna sitter i publiken och applåderar (artikel i nummer.se, teaternyheter på nätet). 2010 börjar med bokdebatt och avslöjanden. Vad händer bakom kulisserna? 2007 var bokdebatten denna.

The Three Wise Monkeys carved on a stable housing sacred horses at Tōshōgū shrine, Nikkō, Japan "Hear, Speak, See no evil" Photo taken by myself in August 2003 perspective distortion corrected numerically Copyright © 2003 David Monniaux Bild från Wikimedia Commons.
Ibland finns en fjärde apa, "do no evil", som håller händerna för genitalierna eller har armarna i kors över bröstet. Först av allt är vi människor, därefter kvinna respektive man. Det handlar om människor. Om kärlek & hat, sant & falskt ... Och antingen vi applåderar och ger vår beundran, eller blundar och sitter med armarna i kors är vi delaktiga i det som sker – på scen eller i publiken. Behöver mogna vuxna ha idoler? Är det människors längtan efter föredömen? Istället för att applådera prestationen och beundra den, idealiseras hela personen.
"Något som är karaktäristiskt för människor med en narcissistisk problematik är samvetsfunktionens stora men hemliga flexibilitet. Detta medför en lätthet att ta till dubbel bokföring. Den medvetna och bekända moralen, som kan vara nog så hög, står i kontrast med det privata handlandet utan någon inre konfrontation." Johan Cullberg Skaparkriser
"Världen som en teaterscen och människorna som skådespelare. De talar och handlar i enlighet med sufflörens viskningar. I sufflörluckan sitter begäret – det sexuella begäret, maktbegäret. För att uppnå sina mål duger det inte att spela med öppna kort. Man låtsas. Kort sagt – man spelar teater."               Claes-Göran Ekerwald Shakespeare – liv och tänkesätt

All you need is me

"All you need is me", sjunger Morrisey (f.1959). En låt från 2008 (någon hade gjort en lista över narcissistiska låtar och denna kom etta). Jag läser sångtexten på internet (hat triumferar över kärlek!) och om hans liv på engelska Wikipedia. Narcissistisk sexualitetsproblematik.

Läser om Eminem (f.1972), fadern som övergav familjen när Eminem var spädbarn, hans svåra barndom, hans hat ...

Vad man än har för sökord, om man kombinerar det med ordet narcissism får man förr eller senare (oftast förr) en träff som leder till en man ... tvekar lite att använda hans text, men varför det? Strindberg är hyllad, och Sartre ... Morrisey och Eminem har sålt mängder ...

The Music of the Narcissist´s Emotions

I feel sad only when I listen to music. My sadness is tinged with the decomposing sweetness of my childhood. So, sometimes, I sing or think about music and it makes me unbearably sad. I know that somewhere inside me there are whole valleys of melancholy, oceans of pain but they remain untapped because I want to live. I cannot listen to music - any music - for more than a few minutes. It is too dangerous, I cannot breathe.

But this is the exception. Otherwise, my emotional life is colourless and eventless, as rigidly blind as my disorder, as dead as me. Oh, I feel rage and hurt and inordinate humiliation and fear. These are very dominant, prevalent and recurrent hues in the canvass of my daily existence. But there is nothing except these atavistic gut reactions. There is nothing else - at least not that I am aware of.

Whatever it is that I experience as emotions - I experience in reaction to slights and injuries, real or imagined. My emotions are all reactive, not active. I feel insulted - I sulk. I feel devalued - I rage. I feel ignored - I pout. I feel humiliated - I lash out. I feel threatened - I fear. I feel adored - I bask in glory. I am virulently envious of one and all.

I can appreciate beauty but in a cerebral, cold and "mathematical" way. I have no sex drive I can think of. My emotional landscape is dim and grey, as though observed through thick mist in a particularly dreary day.

I can intelligently discuss other emotions, which I never experienced - like empathy, or love - because I make it a point to read a lot and to correspond with people who claim to experience them. Thus, I gradually formed working hypotheses as to what people feel. It is pointless to try to really understand - but at least I can better predict their behaviour than in the absence of such models.

I am not envious of people who feel. I disdain feelings and emotional people because I think that they are weak and vulnerable and I deride human weaknesses and vulnerabilities. Such derision makes me feel superior and is probably the ossified remains of a defence mechanism gone berserk. But, there it is, this is I and there is nothing I can do about it.

To all of you who talk about change - there is nothing I can do about myself. And there is nothing you can do about yourself. And there is nothing anyone can do for you, either. Psychotherapy and medications are concerned with behaviour modification - not with healing. They are concerned with proper adaptation because maladaptation is socially costly. Society defends itself against misfits by lying to them. The lie is that change and healing are possible. They are not. You are what you are. Period. Go live with it.

So, here I am. An emotional hunchback, a fossil, a human caught in amber, observing my environment with dead eyes of calcium. We shall never meet amicably because I am a predator and you are the prey. Because I do not know what it is like to be you and I do not particularly care to know. Because my disorder is as essential to me as your feelings are to you. My normal state is my very illness. I look like you, I walk the walk and talk the talk and I - and my ilk - deceive you magnificently. Not out of the cold viciousness of our hearts - but because that is the way we are.

I have emotions and they are buried in a pit down below. All of my emotions are acidulously negative, they are vitriol, the "not for internal consumption" type. I cannot feel anything, because if I open the floodgates of this cesspool of my psyche, I will drown.

And I will carry you with me.

And all the love in this world, and all the crusading women who think that they can "fix" me by doling out their saccharine compassion and revolting "understanding" and all the support and the holding environments and the textbooks - cannot change one iota in this maddening, self-imposed verdict meted out by the most insanely, obtusely, sadistically harsh judge:

By me.

Man får använda hans text om man uppgav hans namn och en länk till den, så då gör jag det: The Music of the Narcissist´s Emotions av Sam Vaknin.

________

Måste ha en antidot här, mot allt hat (och all rigiditet):

I Want To Know What Love Is Foreigner

Sökandet.

Narcissism "botas" inte med kärlek. Inte med kunskap heller, eftersom en person med narcissistisk problematik inte söker hjälp, han (eller hon) tycker ju inte att han behöver det. Men om människor i allmänhet hade mer kunskap om narcissism, kan det bidra till en bättre värld. Ingen, ingen är hjälpt av att människor blundar för problemen.

Vilja och hopp
Förändring börjar med att man vill förändras, och ett hopp om att förändring är möjlig.
________

Change

"Djärvare än att utforska det okända är det att ifrågasätta det kända."

Citatet inleder en bok jag återkommit till många gånger genom åren; Förändring – att ställa och lösa problem av Watzlawick et al, svensk utgåva 1978, 1996.

Att någon skulle försöka lösa ett problem genom att helt enkelt förneka dess existens, förefaller vid första anblick något osannolikt.
Att förneka en svårighet och fördöma dem som försöker ta itu med den, är beteenden som för det mesta följs åt.
Förneka existensen av problem för att upprätthålla en fasad.
Förnekandet får följder som komplicerar en svårighet så det blir ett problem.

Det är inte svårt för den fantasilöse att avslöja ett felaktigt svar,
men det krävs ett fantasirikt intellekt för att avslöja en felaktig fråga.
Antony Jay, Management och Machiavelli

________

Personen som skrev stycket The Music of the Narcissist´s Emotions är diagnosticerad med narcissistisk personlighetsstörning och gör ingen hemlighet av det, tvärtom.

Otto Kernberg, professor i psykiatri i USA skriver bland annat så här om prognos (jag har plockat sådant som jag tyckt var intressant och ger förmodligen inte en rättvisande helhetsbild);

Generellt måste prognosen för narcissistiska personligheter betraktas som tveksam.
  • En faktor i patientens livsbetingelser som leder till dålig prognos är patientens möjlighet att leva ut sitt behov av makt, social betydelse och beundran. En maktorienterad narcissistisk patient har kanske redan nått en sådan ställning, professionellt och socialt, att detta i sig förefaller honom helt "normalt".
  • Patienter som under lång tid ljuger har dålig prognos.
  • Narcissistiska patienter har ofta relativt god impulskontroll på alla områden utom några få. Prognosen för dem är bättre än för dem som visar dålig eller ingen impulskontroll, som t ex "kaotiska" personligheter, som förenar någon form av sexuell avvikelse med till exempel alkohol, drogmissbruk.
  • Prognosen förbättras för patienter som bevarat en förmåga till depression eller sörjande, särskilt om det i depressionen ingår skuldkänslor.
  • Patienter som lyckats med en verkligt kreativ utveckling på något område i livet har en bättre prognos än de som inte äger någon förmåga i detta avseende.
  • Prognosen förbättras ju starkare patientens vilja är att övervinna tomhetskänslorna, den inre kylan och svårigheten att leva sig in i andra.
Otto Kernberg Borderlinetillstånd och patologisk narcissism


Det börjar med ett hopp. Ett hopp om att förändring är möjlig, för att våga språnget ... till frihet.

You probably think this song is about you

Tre sånger om narcissism. Lyssna på texterna.


Carly Simon You´re so vain 1972 (Vain betyder fåfäng, tom)
You´re so vain you probably think this song is about you!

"Clouds in my coffee" – vad menas?
Googlar snabbt. Urban dictionary föreslår tolkning:
Coffee is awakening. Clouds block the sun and cloud your vision. Therefore, clouds in your coffee translates as not being able to see things clearly. In the song, she was clouded by false love or infatuation and was not able to see the true character of whomever the song is about.
"I had some dreams they were clouds in my coffee
Clouds in my coffee"
Så mycket smärta för partner, barn och medarbetare. Jag intresserar mig mest för narcissism i arbetslivet och i författarskap. De utåt sett välfungerande, till och med nobelpristagare, men mycket smärta i botten.

I´ve looked at clouds from both sides now ... De tre sångerna här handlar om Narcissus sedd utifrån. Leonard Cohens Suzanne, handlar om hans narcissism, sedd inifrån. Suzanne holds the mirror ...

Anastacia Left Outside Alone 2004
Always someone else to blame!

Alanis Morisette Narcissus 2002

Dear momma´s boy,
I know you´ve had your butt licked by your mother
I know you´ve enjoyed all that attention from her ...


Kära mammas gosse,
jag vet att din mamma slickade din ända,
jag vet att du njöt av all uppskattning du fick av henne
och alla kvinnor som du efter det bevärdigat med din nåd.

Käre Narcissus pojke,
jag vet att du aldrig bett om ursäkt för någonting,
jag vet att du aldrig tagit ansvar,
jag vet att du aldrig lyssnat på allvar till en kvinna ...

Översättning av Michael Sundén i Narcissism,
Svenska psykoanalytiska föreningens skriftserie Nr 7, 2004

Dantes idé

Rektor vill ta universitetet under jorden står det i Sydsvenskan idag. Rektorn för Lunds universitet vill bygga en konferensanläggning i underjorden, entrén med ljusinsläpp i Lundagård. (Skulpturen Mannen som bryter sig ur klippan är placerad i Lundagård blickande mot universitetsbyggnaden. Sanningens ljus.)

Låter som en gammal idé, Dantes inferno. Lögnarna långt ned. Den gudomliga komedin.

As Good As It Gets


Melvin Udall (som spelas av Jack Nicholson) – gissa yrket!



Svar: Författare. Skriver kärleksromaner.

Dr Cox the Narcissist

Ska vi leka doktor?














Dr Cox Dr House

Tvekar lite. Vi ska inte ställa diagnoser på varandra, men tänk om det vore så enkelt som i fallet dr Cox i TV-serien Scrubs – han beter sig lika mot alla. I verkligheten kan en person med narcissistisk problematik ha en trevlig fasad, det är när han får kritik, något som inte går ihop med hans grandiosa självbild som han blir aggressiv mot den personen som konfronterat honom. Den aggressiviteten kan yttra sig passivt, som silent treatment. Ett sätt att symboliskt döda den andre; "du existerar inte för mig, du är inte värd ett enda av mina ord".

Ställ diagnos på doktorn – men bara på skoj!
Hur är det med dr House?
Hur är det själv?
Vilket själv? Det grandiosa eller det sårbara, skamfyllda ...

Barndom

Foton Wikimedia Commons
Michael Jackson (1958-2009)
King of Pop 1984 Med sonen Prince 2006

















"I've been a victim of a selfish kind of love"

I'm starting with the man in the mirror
I'm asking him to change his ways
And no
message could have been any clearer
If you wanna make the world a better place
Take a look at yourself, and then make a change
Man in the Mirror

There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever
Leonard Cohen

(Jag tycker mycket om att lyssna till Michael Jackson, men hans livsöde är tragiskt.)

Den absurda friheten

Foton Wikimedia Commons
















Sartre, Harry Martinson, Camus

There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever
Leonard Cohen

"Men det finns folk som attraheras av stenens ogenomtränglighet. De vill vara massiva och ogenomträngliga, och de vill inte förändras: vart skulle förändringen leda dem? Vad det här rör sig om, är en ursprunglig rädsla för det egna jaget och rädsla för sanningen.
Jean-Paul Sartre

Mönstren;
barndom,
förhållande till mamman, förhållandet till kvinnor, känslighet för kritik, prestationer
hur det slutar ...
Kontrollbehov som kallas frihetslängtan?
Frihet eller narcissism?
Under konstruktion
(Och Elias Canetti, 1905-1994, Nobelpris i litteratur 1981, Romanen Förbländningen.
Kvinnor då? Kanske ska titta på Marienne Höök och Maria von Platen, mönstren‚ barndom, män ...
Andra yrkesgrupper? Chaplin, Picasso, Ingmar Bergman t ex)
Strindberg, Dagerman och mönstren har jag skrivit om tidigare;

I skönlitteratur finns personer med det här mönstret, till exempel Marcel i romanen Drömmar vid havet och i Splitter av Björn Larsson .

On the beach



On the beach Chris Rea


















Foto: ZKOP
Take me back to the place that I know
on the beach ...

Narcissus poeticus


De två övre bilderna från Wikimedia Commons





































Huset fullt av narcisser: Abba, Camelot, Jetfire, Cragford och den vanliga lilla Tête-a-Tête. Narcissus Abba har börjat blomma och doftar ljuvligt.

Narcissolja är en vanlig ingrediens i parfymer, till exempel parfymen Narcisse.

Den "riktiga" narcissen är Narcissus Poeticus (Pingstlilja), blomman har sex vita kalkblad, lite blekgult i mitten med en röd krans. Linné döpte den till Narciss för att han trodde att det var den vita blomma som Narkissos, eller Narcissus, förvandlades till enligt myten.

Narcissen vars blomma böjer sig och speglar sig i ett vattendrag. Eller om den böjer på nacken av skam, för den var inblandad i en annan myt också, när Persefone blev lurad.

Jag sätter Narcissus i en kruka av glas, med mörka lecakulor kring lökarna (all näring finns redan i löken), så att jag kan studera rotsystemet.

The School of Life

Lynn Barber har intervjuat Alain de Botton; Office affairs.

(Alain de Botton har bl a skrivit Filosofins tröst.)

Livets hårda skola













Lynn Barber (f. 1944) om An Education (2009), hennes självbiografi,
artikel i the Observer; My harsh lesson in love and life.
Filmmanuset till filmen An Education är skrivet av Nick Hornby och bygger på en självbiografisk artikel, som också ingår i boken som ett kapitel.

Juliette Gréco Sous le ciel de Paris

"And then Simon entered our lives and everything changed. I met him when I was sixteen and he was – he said twenty-seven, but probably in his lates thirties."


En charmerande fasad som används för att manipulera andra ... Solochvårare

"I suspect this is the way with conmen: they don´t even have to construct a hole story, their victims fill in the gaps, reconcile the irreconcilables – their victims do most of the work. Simon hardly had to con me at all, because I was so busy conning myself", skriver Lynn Barber i sin bok.

Alltså, i fri översättning, hon tror att med bedragare är det så att de inte behöver sätta ihop hela historier, för deras offer fyller i glappen, och får på så vis det som inte stämmer att ändå gå ihop – offren gör det mesta av jobbet. Simon behövde knappast lura mig, för jag var så upptagen med att lura mig själv, skriver hon (på ett ungefär).

Att jag fastnade för de raderna berodde förstås på något. På så vis blir det svårt för den som vet att det finns en lögn att bli trodd. Vi vill gärna tro på den trevliga fasaden att vi alla bidrar till bedrägeriet. För att det ska löna sig att ljuga måste det finnas de som tror på lögnaren. (Kommer att tänka på Orwells 1984.)

Sanning är inte enkelt, men att avslöja lögner kunde vara enkelt – om inte människor fyllde i glappen med sin egen fantasi. För författare är det väl bra att läsaren har den förmågan, men i verkligheten kan det ställa till problem.

Googlade på Peter Rachman (som förekommer som bifigur i An Education), vidare i 60-talets London Profumo Affair och hamnade på filmen Scandal och sångerna Nothing Has Been Proved och In Private ...
In Private Dusty Springfield

En annan historia; "I did not have sexual relations with that woman [...] I need to go back to work ..."

Bill Clinton (f. 1946) president 1993-2001 hade en affär med Monica Levinsky (f.1973) när han var 50 år och hon 22 år (nov 1995 till mars 1997). Affären blev känd 1998. Han bad inte henne ljuga, men han ljög.


Det finns de som ljuger helt obehindrat. Hur avslöjas en lögnare?


Sen kan man förstås inte lita på att författaren berättar sanningen i självbiografier heller, och inte hela sanningen (tänker speciellt på Sartre och Simone de Beauvoir). En historia som jag läste för många år sen dök upp i mitt huvud, . Som jag minns den, var den berättad av Sven Stolpe. Han bilade i Värmland och på en smal grusväg mötte han en annan bilist. Det här var länge sen 50-tal (?), och bilarna kunde inte passera förbi varandra förutom på särskilda mötesplatser. Båda vägrade backa, och de två bilarna blev stående med sina styvnackade chaufförer. Efter många om och men backade Sven Stolpe. Men vem fick sista ordet? Sven Stolpe förstås, som senare skrev ned berättelsen och blev läst av andra. Den kände författaren fick sista ordet.

Chefsnarcissisten


Den narcissistiske ledaren
Människor med narcissistisk personlighet kan vara framstående inom sitt område, och eftersom makt och prestige lockar kan de återfinnas på ledande poster. Karakteristiskt är att deras känsloliv är onyanserat och att de saknar känslor som sorg och längtan. Många av dem har aldrig varit förälskade.

Det är en missuppfattning att en människa med narcissistisk personlighet älskar sig själv. I grunden känner han (eller hon) sig oälskad och tom och försöker dölja det genom att framstå som perfekt. Han har en intensiv omedveten avund mot det andra könet och känner förakt för och nedvärderar andra som inte bidrar till den narcissistiska självbilden, särskilt människor som har förmåga att ge och att älska. Han kan inte nyanserat bedöma andra människor. Han vill bli beundrad och omger sig med ja-sägare eller kanske personer som själva har starka narcissistiska drag.

Denna typ av ledare är ofta mycket hjälpsamma mot nyanställda och den yngre personalen, då de omedvetet ses som en förlängning av ledarens eget grandiosa själv. När dessa unga kollegor börjar bli självständiga och oberoende upphör ledarens tidigare stöd och vänds i dess motsats – nedvärdering och förakt.

När yttre bekräftelse uteblir eller de misslyckas, skyller den narcissistiske på andra och kan utveckla paranoida drag för att skydda sig mot psykisk smärta och känslan av att ha misslyckats.

Litteratur:
Otto Kernberg Inre värld och yttre verklighet (1986)
Else-Britt Kjellqvist Ledaren på den inre scenen (2001), omarbetad utgåva av boken som första gången kom ut 1989 (prisbelönades som årets PA-bok).

Sanningens solljus


Foto: ZKOP
Se där en förstenad man som för evigt sitter fast. Som en fossil. Stackaren, han hade aldrig lyckats göra sig fri. Med mitt mentala trollspö knackade jag loss honom och han tog språnget ut i sanningens ljus, levande och fri.

Ingen annan än jag såg, förrän ett barn pekade på honom.

"Titta han är naken!"

Hoppsan, jag svingade trollspöt ännu en gång så han fick lite kläder på sig. Den före detta stenmannen hötte med näven bakom ryggen på mig. Sanningens ljus kan tyckas obarmhärtigt till en början.

Mannen som bryter sig ur klippan, skulptur i Lundagård av Axel Ebbe


"Men det finns folk som attraheras av stenens ogenomtränglighet.

De vill vara massiva och ogenomträngliga, och de vill inte förändras:

vart skulle förändringen leda dem?

Vad det här rör sig om, är en ursprunglig rädsla för det egna jaget

och rädsla för sanningen.

Jean-Paul Sartre (som var emot psykoanalys)

Splitter av Björn Larsson


Narcissism i litteraturen
Splitter, Björn Larssons (f.1953) debut 1980.

En ung man är på väg till Lunds stadspark för att gråta, men han kan inte, han vet inte hur man gör. Så börjar boken, och fortsätter med en ung man i Paris, som skriver på ett café. En ung man som är prostituerad i Paris ... och en provkarta på narcissistisk sexualitetsproblematik. En våldtagen kvinna, ett stycke om ett barn som involveras i de vuxnas sexualitet o s v Att inte kunna älska.

"... det enda jag kunde erbjuda henne var rastlöshet och otrohet, att min enda trygghet var min obestridliga förmåga att undvika lidande."

Att undvika att känna så undviker man lidande. Undvika sanningen.
Narcissistiska personligheter har ett grunt känsloliv och har svårt att känna sorg och längtan. Många av dem har aldrig varit förälskade. Innerst inne har de en känsla av att vara värdelösa och oälskade och de försöker dölja detta genom att framstå som felfria. Bakom fasaden hyser de en omedveten avund, som gör att de vill förstöra för och nedvärdera andra, särskilt människor som har förmåga att ge och att älska.
Skummar bokens hat.

"Trots det, trots att jag inte kände någon attraktion, varken till den småväxte författaren eller till någon annan, kan jag fråga mig om det ändå inte är en begränsning att inte kunna bli förälskad i sitt eget kön. Ett gränslöst liv ... "
"Ännu är jag bokstavligt talat inte i stånd att älska med en man."

Narcissistiska personer har ofta omedvetna fantasier om att vara båda könen samtidigt, och förnekar sin avund mot andra könet. De kan förneka skillnaderna både mellan könen och generationerna – alla skillnader. På så vis undviks den omedvetna avunden mot det andra könet och andra generationer. (En narcissist vill vara självförsörjande, omnipotent och kan inte ta emot något gott från någon annan.)

Epilogen, Dimman, handlar om en pojkes barndom. Pappan som är full och bråkar med mamman. Ont. En ensam liten pojke. Hos mamma och pappa "där var han bara liten och visste ingenting alls." Långt senare kommer han ingenting ihåg. Dimman. Mamman som tar pojken vid handen och lillasyster Mia under armen och springer till fasterns hus. Pojken står ensam utanför på trappan.

"Det var så tyst att det kändes alldeles konstigt. Det enda han hörde var mamma som grät inne i köket tillsammans med faster som tröstade henne så gott hon kunde. Själv stod han ute på trappan. Han fick inte vara med, men han ville heller inte vara med. Han ville inte ha ont och bli ledsen. Han hade inget gjort och det som var mellan pappa och mamma hade inget med honom att göra."

Sen drunknar pappan tillsammans med sex andra i Lilla Vättern.

"I stället började han att hata alla människor som han inte kände och som han inte såg. Han hatade alla osynliga människor och många av dem han kände också, alla dessa som hade gjort mamma så ledsen och som fått henne att ha så ont att hon var tvungen att gråta. Han hade ju inte velat göra henne ledsen. Hur skulle han ha kunnat veta att hon var ledsen för att pappa dog, att hennes tårar var äkta tårar? Och av vem skulle han ha lärt sig att alltid vara misstänksam mot alla och att aldrig kunna lita på någon?"

En barndom som berövar pojken förmågan att känna tillit och att kunna älska. Narkissos barndom.

––––––––––-

"Den idealiserade uppfattningen han har av sig själv är en fantasiskapelse till skydd mot skrämmande relationer till andra människor, och att detta idealiserade själv även rymmer en hopplös längtan och kärlek till den idealiserade moder som alltid skulle ha kommit till undsättning."
Otto Kernberg
Borderlinetillstånd och patologisk narcissism

Att projicera det starka hatet och intensiva rädslan på andra, istället för att integrera kärlek och hat. Avund. Kvinnohat. Narkissos älskar ingen.

"There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever"
Leonard Cohen


Se även Björn Larssons Drömmar vid havet (2002)

Drömmar vid havet av Björn Larsson


Narcissism i litteraturen
Romanen Drömmar vid havet (2002) av Björn Larsson (f. 1953).

Huvudpersonen kaptenen Marcel är ett praktexempel på det grandiosa, omnipotenta självet. (Jag vill kalla honom Narcel.)
Han vill vara fri från människor, samtidigt som hans hobby är flyktiga bekantskaper och deras drömmar om livet.
–––––––––
"När en människa i ledarställning inser "gränslösheten" hos den scen han agerar på – särskilt när denne blir varse förmågan att förvandla sina inre fantasier till verklighet för sina efterföljare – kan det bli för mycket för honom eller henne. Om ledarens verklighetssinne skadas, eller om det var skört redan från början, kan resultatet bli en paranoid utveckling som kännetecknas av vanföreställningar och storhetsfantasier. Denna attityd uppväcker något som kan beskrivas som "frälsarfantasier".

Manfred Kets de Vries Myten om det rationella ledarskapet (1983)

"Den gränslöse ledaren blir för anhängarna en symbol för det totala oberoendet de längtat efter, men som de i egenskap av vanliga döda aldrig kan uppnå. Ledaren ger sken av att fullständigt behärska och kontrollera sin omgivning, vilket hos de ledda väcker till liv tidiga beroendeförhållanden från barndomen. Beroendet och allmakten förstärker varandra ömsesidigt. Anhängarnas tro på ledarens omnipotens förstärker ledarens illusioner om storhet och stärker dennes självkärlek. Allmaktsfantasierna blir sålunda en självuppfyllande profetia."

Else-Britt Kjellqvist Ledaren på den inre scenen (2001)

––––––––

Marcel berättar om sin barndom, om pojken som tillsammans med pappan fick se mamman våldtas, innan de alla tre sköts. Marcel överlevde. (Narkissos kom till genom att flodguden våldtog en vattennymf.)

”De själsliga såren läkte väl aldrig. Men på något förunderligt vis lyckades han vända dem till sin fördel …”

Den här romanfiguren vill tro att han vänt dem till sin fördel. Visst får han fördelar … men vad kostar det? Vem skulle vilja betala det priset?

”Han var ju en sådan som skulle bli tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät från födsel till död. Han var också en sådan som inte kunde kosta på sig ett enda felsteg.”

Människor runtom får betala. Han utnyttjar andra. Han vill ha deras beundran. En man som inte kan älska, inte kan ge sig hän.

”… koncentrera hela sin uppmärksamhet på att behålla sin sköra jämvikt. Att knyta sig till andra människor var helt enkelt förenat med livsfara. För han om någon visste ju att sådana band till människorna kunde slitas av. Ensam och fri att dansa …”

Inifrån en person med narcissistisk läggning kan det se ut så här. Men utifrån sett är han inte ett dugg fri att dansa! Inte ett dugg fri! Tvärtom fast! I sitt eget fängelse. I skadan från sin barndom. I det som ingen människa kan minnas, det som grundläggs de första åren. Hur fri att dansa är en man som är "tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät? En person som inte kan kosta på sig ett enda felsteg är en person som försöker vara perfekt, och inte står ut med att se när han inte är det. Grandios, omnipotent. En person som är oförmögen att ta emot något från någon annan. Som inte kan ha en normal ömsesidig relation, utan utnyttjar andra. Han kallar det frihet, när han är fången i sin narcissism. Med sin oförmåga att älska och att känna medkänsla och skuld. Fast i skam. Ett liv som mest går ut på att försöka förställa sig, att skydda sig från skam och känslor överhuvudtaget. Han klarar inte att vara beroende av någon annan, denna brist kallar han "behov av frihet".

"Han gick till sjöss, inte av romantik, rotlöshet, utan därför att han trodde att det var bästa sätttet att undvika vänskap och kärlek, som bara kunde brista. Men han lärde sig snart att havet kunde ersätta dem båda om bara strandhuggen kunde fyllas med flyktig mänsklig samvaro och värme som ingen, inte ens lindansarens mästare, väl kan leva helt utan."

Vilka drömmar hade Marcel? Inga. Han är oförmögen att älska, behöver egentligen inte någon annan, förutom att han söker andras beundran. Andra betyder inget för honom. De andra låter honom betyda något för dem, men han kan inte känna någon tacksamhet. Han utnyttjar dem, utan att förstå att han kan göra dem illa – de ska inget förvänta sig av hans "luftiga väsen". I sin rädsla att bli övergiven blir han istället den som överger. Marcel är en person man bör undvika att hamna i beroendeposition till, men somliga upptäcker det försent.

"Glöm inte att jag bara skulle vara en dröm", sa Marcel. "En dröm dör om den blir verklig. I synnerhet om drömmen är en snedögd och rotlös sjöman utan fast hemmahamn."

Detta sa Marcel, till den 22-åriga oskulden han träffat på det café där hon jobbade, sedan han gjort henne med barn och är på väg att lämna. Han har använt henne som madrass en tid, men ser det själv som att det är han som gett henne något vackert. Den unga kvinnan blev som barn övergiven av sin mor, hamnade på barnhem tillsammans med sin bror (brodern drunknade senare), och som nu upprepar sin historia genom att bli övergiven av Marcel (som jag uppfattar vara i ålder ungefär som att han skulle kunna vara hennes pappa, i femtioårsåldern liksom författaren).

”Han, som den ende av dem, vågade leva som om han bara hade ett liv.”

Oj, oj, oj, det är ju precis tvärtom! Han har bara ett enda liv, och väljer att leva det som en levande död. Flygande holländaren.

Som en grottforskare vilse i sina egna hjärnvindlingar.

I slutet av boken får någon en hemsk tanke: "tänk om Marcel faktiskt tänkte segla rakt ut i havet, bära eller brista. Tänk om!"

––––––––––––––

"Den sexuella promiskuiteten hos narcissistiska personligheter är förknippad med sexuell upphetsning inför en kropp som ´håller på sig´eller en person som av andra betraktas som attraktiv eller värdefull. En sådan kropp eller person väcker upp omedveten avund och girighet hos narcissistiska personer, ett behov av att nedvärdera och förstöra det."

Om han lyckas med erövringen, nedvärderas snart den tidigare åtrådda och intresset försvinner snabbt.

"Situationen är emellertid komplex, eftersom den omedvetna girigheten och avunden gärna projiceras på det åtrådda sexualobjektet och som en följd härav blir den härsklystna girigheten och exploateringen ett hot som förstärker behovet av att fly till "friheten". För den narcissistiske är en relation alltid en relation mellan exploatör och exploaterad och "frihet" innebär helt enkelt en flykt undan fantasin om den uppslukande härsklystnaden."

Otto Kernberg, amerikansk professor i psykiatri, i Kärleksrelationer – Lust, aggression och sexulalitet (1997)

––––––––––––––––

En av de andra männen i boken tänker så här;

”Hon var en kvinna, och vilken kvinna! Han tänkte kort, mycket kort, på sin före detta hustru och jämförde… In natura var hon ingenting, för det fanns ingenting inuti. Hans hustru var en blank yta, på sin höjd någon att spegla sig i. Mme le Grand var helt annorlunda. Hon lät andra finnas till, till och med en högst vanlig dataingenjör som han själv.”

Men vem var Mme le Grand? Det var hon som kallades mama! Som för övrigt har en klassisk kvinnoroll; att bjuda på mat. Och som bara älskat en man och som sen hans död har sex en gång om året, mest för att hedra hans minne. Mme le Grand är femtio år, och när hon var 35 tog hennes man livet av sig. (Han gick rakt ut i havet och drunknade.)

En Narkissos som idealiserar sin moder. Narkissos mor, Liriope har inte gett honom möjlighet att frigöra sig från den infantila omnipotenta illusionen, som alla barn bör ha i späd ålder. Han får inte möjlighet att integrera kärlek och hat i förhållande till mamman, med resultat att hon idealiseras, medan det destruktiva hatet riktas mot alla utom henne. En inre klyvning som hindrar känslomässig mognad.

Ludvig Igra På liv och död – om destruktivitet och livsvilja (2003) s..80

––––––––––––––––

Så finns där också en man med två stenar, som han lägger på bordet och sen ser människor i ögonen för att se om de upptäcker hemligheten med hans sten. Om han ser dem i ögonen kan de ju inte titta på något som ligger på bordet. Klyvningen mellan det grandiosa falska självet och det skamfyllda sanna självet, som är så sårbart och måste döljas. Den värdelösa stenen, med en innesluten sprickbildning.

"Någonstans i världen, det var han övertygad om, måste det finnas en annan människa som han själv, som förstod att denna sten inte vara någon annan lik. Han hoppades att det var en en kvinna."

Det är inte vem som helst som ska se hemligheten.

"Han var inte så dum att han inbillade sig att denna människa nödvändigtvis skulle råka besöka hans butik under hans livstid. Så enkelt var det inte."

Kommer han någonsin bli nyfiken på om andra också har stenar, med hemligheter som han kan upptäcka? Det kommer aldrig att ske.

"Jag vill bara vara fri från människorna", sa den tragiske Marcel, som är oförmögen att känna sorg, längtan, medkänsla och som aldrig kan älska, fången i sitt inre fängelse sedan skadan från barndomen.

Se även Splitter av Björn Larsson

Bloggen omarbetas.