Faran med etiketter

Det värsta med att sätta en etikett på en annan människa
är inte vad det gör mot den andre
– utan vad det gör med den egna tanken.

Den narcissistiske personen – Kernbergs beskrivning

Kernbergs beskrivning av den narcissistiske personen;

"Ytligt sett visar de sig kanske inte ha några allvarliga beteendestörningar. Somliga fungerar socialt sett mycket väl och har vanligtvis en mycket bättre impulskontroll än vad infantila personligheter har. Dessa patienter har en ovanligt hög grad av självreferens i samspelet med andra människor. Deras behov av att bli älskade och beundrade är mycket stort, och den egendomliga och slående motsägelsen mellan deras mycket uppblåsta självuppfattning och det omåttliga behovet av att bli föremål för andras hyllningar är kännetecknande. Deras känslomässiga liv är grunt och empatin med andra är liten. Den glädje de får ut av livet är mycket ringa, bortsett från vad hyllningarna från andra eller egna storhetsfantasier kan ge, och rastlösheten och ledan tar över när den yttre glansen slocknar och när nya källor för underhåll av självrespekten inte kan uppbringas. De avundas andra, är benägna att idealisera människor från vilka de förväntar sig narcissistiskt stöd och förringar och föraktar dem som de inte förväntar sig något från, ofta före detta idoler. I allmänhet är deras relationer till andra klart exploaterande och ibland parasitiska. Det är som om de känner sig ha rätt att kontrollera och äga andra och utan betänkligheter utnyttja dem. Och bakom den fasad som ofta kan vara charmerande och engagerande känner man kylan och hänsynslösheten. Mycket ofta anses sådana patienter vara beroende av andra eftersom de behöver så mycket hyllningar och beundran. På ett djupare plan är de fullkomligt oförmögna att verkligen vara beroende av någon på grund av den djupa misstron till och nedvärderingen av andra."
Otto Kernberg Borderlinetillstånd och patologisk narcissism

Narcissism – Litteratur

Johan Cullberg, docent i psykiatri och psykoanalytiker

SkaparkriserStrindbergs inferno och Dagermans 1992
Avsnittet om narcissism i hans bok Dynamisk psykiatri

Ludvig Igra (1945-2003) Svensk psykoanalytiker

På liv och dödOm destruktivitet och livsvilja 2003

Samt även hans övriga tre böcker:

Objektrelationer och psykoterapi

Inre värld och förändring

Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet 2001 Igra var född i Polen 1945 av polsk-judiska föräldrar, kom till Sverige som tvååring.


Otto Kernberg amerikansk psykoanalytiker och professor i psykiatri

Borderlinetillstånd och patologisk narcissism

Inre värld och yttre verklighet 1986

Aggression

Kärleksrelationer Lust, aggression och sexualitet 1997


Else-Britt Kjellquist Psykoanalytiker

Rött och vitt – om skam och skamlöshet


Bo Sigrell professor i psykologi och psykoanalytiker

Narcissism 2005

Narcissism Svenska psykoanalytiska föreningens skriftserie Nr 7, 2004

Det var på skoj!

”Från fiktion till fakta. Det här var en av våra första övningar”, sa Melete och plockade upp översta pappret i den hög som Sanna lagt i hallen bredvid joggingskorna, för att komma ihåg att bära ut den till pappersinsamlingen. ”Vi läste början av en deckare och skulle skriva en tidningsartikel med den som grund. Du listade ut vem mördaren var.”

”Konstigt att Agatha Christie skrivit så att det gick att lista ut det redan i första kapitlet”, sa Sanna. ”Jag var också den enda som hittade på ett motiv. Tänk om jag kunde vara lika påhittig när det gäller vad jag ska skriva istället för min roman. Jag måste ha ett nytt uppslag.”

”Du kanske kan använda det här”, sa Melete. ”Ändra lite, byt ut några namn och sådär … vips, har du en deckare. Du blir nya Agatha Christie. Hur var det nu? En man hittades död och i rummet fanns en kvinna med en pistol i handen. Vad var det hon sa?”

Det var på skoj!” sa Sanna. ”Men jag tycker inte det är skoj att skada människor, inte ens i böcker.”

”Då får du vara offret. Vi prövar”, sa Melete och började läsa Sannas artikel.

Richard Warwick mystiskt död

Den kände författaren Richard Warwick påträffades igår död i sitt bibliotek, skjuten genom huvudet. Det dödande vapnet återfanns bredvid honom. Enligt polisen tyder allt på att det var självmord, men på ett så tidigt stadium i utredningen kan man inte utesluta att ett brott har begåtts. …


”Den kända författaren Sanna … Ärlig påträffades död i sin fåtölj i biblioteket” spånade Melete. ”Man kan inte utesluta att ett brott har begåtts. Omgivningarna genomsöks med hjälp av en polishund … Hur var motivet du hittade på?”

Melete vände blad för att läsa slutet på Sannas artikel.


Nya boken snart i handeln

Richard Warwicks senaste bok, som i dagarna skulle gå i tryck, är vad han själv kallat självbiografisk. Förlaget uppger att den är ”baserad på en falsk historia”. Och visst verkar boken bygga på en historia om falskhet. Enligt våra källor lämnar författaren inte enbart ut pikanta detaljer ur sitt eget privatliv, han skyr inte att lämna ut även andras. Warwicks charmerande sätt var en fasad, och i boken märks hans andra, arroganta och korrupta sida. Boken lämnar kyligt och hänsynslöst ut flera personer. Lögner, uppger en av dem som figurerar i boken.

Förlaget kommer att trycka boken som planerat och snart kommer den att finnas i handeln. Man förväntar sig att den kommer att sälja bra. Vart förtjänsten kommer att gå är idag inte klart, för såvitt man vet finns inga arvingar. Något testamente verkar inte ha upprättats. Med tanke på Warwicks tragiska öde kan bokens titel uppfattas som stötande, men förlaget väljer att behålla den som författaren valt – Det var på skoj.

Killing me softly with his song, telling my whole life with his words …”, sjöng Melete medan hon funderade.

”Okej”, sa hon sen. ”Då är det väl professor Brutal man hittar bredvid den döda Sanna och han säger …”

"Det var på skoj!"


”Fast boken trycks och nattetid hörs ett spöklikt skratt som verkar komma från en hylla i biblioteket”, sa Melete efter en stunds tystnad. ”Du kanske ska skriva en spökhistoria? Eller en saga?”

Sanna liv och tänkesätt

Att hjälpa professor Brutal kunde komma att kosta Sanna mycket. Hon skrev ändå. Skrev och skrev.

Sanna var försvunnen, det var som om hon aldrig existerat. Hon var ingen. I bokhyllan stod en ny bok, mellan titlarna Läsa innantill och bli en annan och Mönstret som förbinder. Du lärde aldrig känna Sanna, men kanske du lär känna ditt sanna jag? Om du vågar läsa boken Sanna – liv och tänkesätt.

Kodnamn Guldfisken

En guldfisk i en rund glasskål kan inte se ut, den ser bara sin egen spegelbild.


Det skulle helst vara en kvinna, och han hade bestämt sig för hur hon skulle vara, till och med hur hon skulle se ut. För han hoppades ändå … Ingen förstår.


Någon behövde hjälp. Hur räddar man någon från en sekt? Ett barn hade blivit kidnappat. Det växte upp och visste inte om något annat liv. Man säger honom att han är utvald och gynnad som får tillhöra sekten. Det finns inget gott att hämta utifrån. Han behöver inte andra. Han skriver om sitt oberoende, för att människor ska inse hur avundsvärd han är. Samtidigt kommer hans hemliga meddelande slippa igenom sektens censur. Det är farligt. Den som förstår koden kommer att attackeras. Även han själv, som sänt de krypterade meddelandena, kommer att straffas fruktansvärt. Ingen kunde tolka de krypterade meddelandena.


Han hoppades ändå … Kanske det inte skulle ske under hans livstid, så enkelt var det inte, för det var inte vem som helst som skulle upptäcka hemligheten. Han såg den människan framför sig, någon enastående, som en perfekt diamant. Hans tränade öga hittade alltid någon skavank, då varnade han, som sekten lärt honom: ”Kom inte nära!”


Det är den hemligaste hemliga sekt, så hemlig att vakterna finns inom honom. Ingen avslöjade honom.


"Jag hoppas ändå att någon ska upptäcka hemligheten", sa längtansfullt hans sanna själv.

"Det kommer inte att ske under min livstid!", sa hans falska själv.

Prins Sorglös

Det var en gång en förtrollad prins som bodde i ett land bortom sol och måne. En fjärilsvinge fladdrade till. Sädesfälten böljade inte, inte i någon av slättens femtio kyrktorn ringde klockorna, inga fåglar lyfte från vassen i den grunda fågelsjön och dimman kring drottningens berg låg kvar utan att skingras. Men på den spegelblanka sjön, där vattnet var som allra djupast och blåklintsblått, märktes för ett ögonblick en krusning på ytan. Det var då förtrollningen som skulle skona prinsen från olyckor gick snett. Han kallades prins Sorglös. Ingen fick veta hans hemlighet.


Prinsen växte upp, men han var inte lycklig utan uttråkad. Trots att han fyllde sin tid med prinssysslor, spännande äventyr och allra helst med att motta folkets hyllningar, blev tomheten inombords större och större. Om någon dristade sig att yppa ett endaste ord om det som ingen fick se, kände han skam och i raseri lät han bestraffa den undersåten utan pardon, till och med den som dagen innan haft hans gunst. Ingen anade hans stora sårbarhet.


Prins Sorglös hade hört talas om något som kallades kärlek, men han hade aldrig älskat själv. Eftersom han trodde han visste allt som fanns att veta i denna värld blev han oerhört nyfiken. Med intresse lyssnade han till historier om kärlek från när och fjärran. Det som nästan alla sånger och berättelser handlade om hade han själv aldrig upplevt. Han som trodde han hade allt! Han beslutade att kärlek inte fanns, annat än i fantasin. Ingen kunde älska.


Folket älskade sin prins och hoppades se honom lycklig, men till slut sörjde alla i landet bortom sol och måne. Alla utom prins Sorglös, som nu var en åldrad man, men fortfarande kallades prins. Han blev bara bittrare och bittrare. Inte någon beundrade honom längre. Han försökte byta bort kronan och halva kungariket, men lyckades inte hitta någon att byta med. Vem vill det när bytesvaran är förmågan att älska? Han var den som visste allt värt att veta. Han ville inte leva längre. Hans känslor var redan levande begravda. Visst ville han förstå, och visst ville han se, men han var en sådan som bara såg det han ville se. Om förtrollningen som gått snett ville han inget veta, den som skulle skona honom, som gjorde att han inte kunde känna sorg.


Ingen talade om för honom att den som inte kan sörja, inte heller kan älska.

Särling på skrivarkurs

"Skrivarkurs för särlingar av Lennart Hagerfors. Något för dig!"
var allt väninnan sa när hon räckte boken till Sanna.
"Tack för det! Skrivarkurs för särlingar – det tycker du är något
för mig?"

"Något gott kan bli till något ont som kan bli till något gott igen",
stod det i boken. I.S. filosoferade vid toatunnorna.
"Oxfilé – skit – mull."
I.S.? Nej, inte Inge Simonsson. Det var Hagerfors alter ego.
"Litteratur handlar om samma sak", filosoferade I.S.
"Verklighet – skrivarmöda – dikt."
Jag borde heta Ärlig i efternamn, funderade Sanna. Eller Ärling?
S. Ärling ... särling ... På skrivarkurs hos I.S.
"Verklighet och fiktion gled in och ut ur varandra", tyckte I.S.
Att luras utan att ljuga, tänkte Sanna, lade ifrån sig boken på
nattduksbordet och började fantisera ihop sagor. Sannas sagor.

Han vill vara med i hennes roman

"Jag har en superidé till dig!" sa Inge Simonsson. "Du kan skriva en metaroman om en kvinna som går på Författarskolan. Du bestämmer själv om jag är med i den."

Skulle Sanna skriva en roman som handledaren är med i under tiden han handleder henne? Sanna visste inte om hon vågade släppa in Inge i sin roman.

Han vill skriva hennes roman

”Den här idén är en kanonidé”, tyckte Inge på måndagen när han läst bakgrunden hon skickat. ”Jag skulle vilja skriva den här romanen själv, men det ska jag inte göra. Jag vill läsa den!”

”Men jag vill ha enskild handledning …” sa Sanna.

”Det kan du få!” Han var hur positiv som helst.

Nu fick hon svar på sin fråga – inte muntligt, men det kändes att han tyckte att det skulle bli roligt att handleda henne.


Hon satte sig i biblioteksparken, på samma bänk där hon suttit och gråtit ett par veckor tidigare, men denna gång skrattade hon.

”Han sa att han tände på det!”, sa Sanna i telefonen.

”På dig eller idén?” skojade väninnan.

”Idén!" Sanna blev allvarlig. "Vi är på universitetet!”

OK

”I mitt huvud trodde jag att jag hade skrivit till dig”, svarade Inge istället för ett utropstecken. ”Vad skulle du säga till att vi träffades på måndag?”


Två tangenttryckningar kostade hon på.

”OK”

?

”?”

En tangenttryckning, ett ensamt frågetecken var allt hon skrev i mejlet. Inge skulle höra av sig om ett par dagar, men nu hade det gått ett par veckor.


”Det bekymrar mig att ni är goda vänner, då har jag ingen att komma till om det är något”, sa Sanna till Mikael. ”Har det hänt att handledaren vägrat handleda? Det skulle inte se snyggt ut om professorn inte ville handleda en student. Det är jag som måste gå.”

”Han har ont om tid.”

”Det är inte mitt bekymmer. I så fall är det kanske bra att han slipper mig, då blir det en mindre att handleda.”

”Du kanske ska byta handledare”, sa Mikael tveksamt.

”Låt honom få några dagar till på sig”, tyckte Sanna. ”Det finns en chans att han är precis rätt.”


Det sägs att världens kortaste telegramväxling ägde rum mellan Victor Hugo och hans förläggare. Hugo skrev ett frågetecken, efter att han skickat sitt manuskript till Les Misérables. Han fick ett utropstecken som svar. Vad skulle Sanna få för svar på sitt frågetecken?

En enda viktig fråga

Det var enbart genom det hon skriver hon kan nå fram till honom, inte i mötet. Sanna var inte någon ung studentska. Hon skrev ett antal sidor med bakgrund till sin romanidé. Nådde det inte fram, ville hon inte att han skulle vara hennes handledare. Men visst skulle han se?


”Jag har en enda viktig fråga” skrev hon i sitt mejl. ”Jag tror att du har svaret redan nu, men skickar ändå några sidor eftersom vi kom överens om det. Vi kom också överens om ett möte, då hoppas jag få svar på min fråga.”


Han skulle printa ut och läsa inom de närmaste dagarna, svarade Inge. Han skrev också ett korrekt och formellt riktigt svar på frågan. Ett svar som inte övertygade henne det minsta om att han var rätt handledare för henne. Om en tråkig arbetsuppgift var allt hon var i hans ögon – förtingligad – skulle han aldrig kunna få hennes skrivande att gnistra. Skulle Sanna stanna hos Inge vill hon ha ett bättre svar på frågan;

"Tycker du att det skulle vara roligt att handleda mig i mitt skrivande?"

Gnistor

Hur skulle hon kunna veta något om de kommande två åren på Författarskolan? Hon brukade lita till sin intuition vid det första intrycket, men hur vet man vilket som är det första när det gäller en författare? Är det när man läser hans bok? Eller är det alltid det mänskliga mötet som räknas? När ögonen möts första gången? Eller är det första gången man talas vid på tu man hand?


Sanna gick gatan fram och tillbaka före det första enskilda mötet med handledaren. I schemat stod det respons på skrivprovet, det var vad hon förväntade sig, men han sa inte mycket om det, förutom ett litet stycke som hon kallat Snickarvisdom. Det tyckte han var mänskligt och underfundigt.

”Varför kom jag in?” undrade Sanna, som var lite full i skratt.

Skrivprovet hade fyllt sin funktion och hon hade kommit in på utbildningen.

Inge uppehöll sig vid beskrivningen av boken hon skulle skriva. Hon hade lämnat två förslag på den där sidan hon slängde ihop i sista minuten i sin trädgård. Han gjorde tummen ned för båda. Det verkade som om han inte gillade novellsamlingar, inte heller idén om en tankebok. Han tyckte att hon skulle skriva en roman.

”Jag har en tredje idé för boken, men jag ville inte berätta om den förrän jag träffat handledaren … ”, sa Sanna försiktigt. ”Jag ville veta vem du är.”

Han sa något underligt som mest handlade om honom själv. Vissa saker säger man inte, man visar dem på annat sätt.

”Du är lärare! Du är professor! Du måtte väl veta att det handlar om att bygga ett förtroende!”

Hennes röst hade blivit kall och tårarna var inte långt borta, men det märkte han inte.


Sanna satt på en parksoffa utanför universitetsbiblioteket och ringde sin väninna.

”Handledaren skulle få mig att gnistra … ”

Nu kom tårarna.

”Gnistor slog det ju”, sa väninnan och skrattade.


”Du ser inte glad ut”, sa Mikael när han fick syn på Sanna.

”Nej, det är risk för tårar, hoppas du står ut med det”, sa hon. ”Det var det mest oprofessionella möte jag varit med om! Opedagogiskt, opsykologiskt.”

Inte opersonligt, snarare för personligt.

”Jag hade tre önskemål på handledaren. Absolut någon äldre än jag, helst en man, men det måste vara en man som är säker i sin manlighet. Det skulle säkert de flesta män säga att de är, även om de inte är det. Om han är en sån som vill ha flickorna att tindra med ögonen mot sig har jag inget där att göra.”

”Jag vill ha en intelligent och engagerad handledare.” Sanna började skratta, fast hon var ledsen. ”Du hör vilka krav jag har.”

Det måste vara en man som var lika intelligent som hon. Minst. Men sånt säger man inte. Det var enkelt att avgöra –var han det skulle han sett henne.

”Han är rak”, sa Mikael.

”Det passar mig precis, om man får vara rak tillbaka” sa Sanna. ”Det vet jag inte ännu om man får.”

”Min gode vän Inge”, sa Mikael.

Det var så dags att få veta det nu. Sanna ångrade att hon sagt något överhuvudtaget.

Narkissos försvarstal

Har du någonsin varit hos en psykolog?
Hur ser du på psykoterapi?

Även om ett jakande svar på första frågan skulle vara en merit i somligas ögon, är de två frågorna bland det mest kränkande om de ställs till honom. Han skulle bli rasande. Som om han skulle behöva! Han är ju omnipotent! Han är den siste som skulle söka hjälp. Ingen annan har något gott att ge honom. I så fall skulle han bli beroende och inte självförsörjande. Han är i sin fulla rätt att blir rasande och ignorera den som ställer de två frågorna. Den som kränker honom är inte värd ett ord, bästa behandlingen är Silent treatment.
Psykoanalysens teorier är förstås helt fel. Att den narcissistiske mannen har ett omedvetet kvinnoavund och kvinnohat. Så är det inte. Han har aldrig älskat en kvinna. Han har aldrig känt något när han lämnat en kvinna. Varför skulle han? Det är han som gett dem något. Han har aldrig lovat något. Han är god. Och egenskaperna som listas! Helt felaktigt. Nej, han vet mer än psykoanalytikerna. Han kan skriva en hel bok om det.

Han är kränkt och skriver i raseri – han har rätt att vara rasande! – men han är ändå storsint när han undertecknar sitt sista brev.
Vänliga (trots allt) hälsningar

Echo skulle fällt tårar över den raden.

En i högen

De var fyra som skulle ha Inge Simonsson som handledare. Han talade om vem av dem han hade mest gemensamt med. Det förvånade henne att han gjorde det, ännu mer förvånande var vem han syftade på.

Sanna var van att möta vetenskapsmän som uttryckte sig logiskt stringent. Inge var annorlunda, mer en känslomänniska. Hon tyckte det var trevligt, rent av spännande, att möta en för henne ny miljö, med nya människor. Sanna som mest läst naturvetenskapliga ämnen, hade blivit tilldelad en professor i språk som handledare. Det var Mikael som tyckt det skulle passa efter att ha läst Sannas ansökan. Han måste sett saker i den som inte Inge såg.

Sanna var äldst av de fyra, närmast Inge i ålder, fastän flera år yngre. Hon hade hus och barn, eller hade haft snarare. Hon hade bland annat sysslat med forskning och varit anställd vid ett universitet. Hon var intresserad av pedagogik, psykologi, organisation och ledarskap. På senare år läste hon helst de existentiella filosoferna, men det hade hon inte skrivit i sin ansökan.

Kvinnan Inge syftade på var den yngsta av dem. Hon lyste upp när han sa det. Människor vill bli sedda. Sanna måste erkänna för sig själv – fastän motvilligt – att hon gärna skulle varit den som haft mest gemensamt med Inge, hon ville också känna sig sedd. Det önskade de säkert alla fyra. De ville bli det han redan var – författare.

”Här på Författarskolan gäller det att ge järnet!” sa Inge. ”Gör ni något annat förutom den här utbildningen?”

De tre andra antingen jobbade eller pluggade något mer.

”Det hinner ni!” sa Inge.

Sanna tänkte ge järnet.


"Om två år är det Bokens dag, jag planerar att vara kvar till dess", sa Sanna. "Men kommer du att flyga iväg innan?"

Hans blick dök ned i golvet för en sekund.


Han slängde fram en bunt böcker på bordet, på ett sätt som visade att de inte betydde någonting för honom. De var skrivna av dem han handlett tidigare. Min bok ska aldrig hamna i den högen, tänkte Sanna.

Att kränka den mest lättkränkte

Han är kränkt. Det var inte din avsikt, men du har ingen att skylla på. Det var din egen okunskap. Du tyckte det var spännande. Du bestämde dig för att lita på honom. I två år har han läst. Förutsättningen för dig att skriva som du gjorde var att han läste. Efter två år vägrar han att läsa. Han säger att du får skriva den. Till andra. Inte till dig. Han vägrar prata med dig. Silent treatment. Du är inte värd att prata med. Du existerar inte för honom. Du görs osynlig.

När har man kränkt en annan människa – var går gränsen? I vart fall har man kränkt någon när han säger att han är kränkt. Det är först nu du inser att det är kärnan i problematiken – lättkränktheten.

Du lägger ned romanen efter två års arbete med den. Du vill inte kränka en annan människa, även om det är den mest lättkränkte. I synnerhet inte då.

Du har ett dilemma. Som inte andra förstår. Om de inte läser din roman. Den som du inte vill att någon ska läsa. För att du inte vill kränka honom.

Boken om den otrogne förläggaren, som hans väninna skrivit, som han tyckte du skulle läsa ... Är det många i hans omgivning som intresserar sig för etiska dilemman kring vad man får skriva?

En dialog på lika villkor vill han inte ha. I själva verket bryr han sig inte. Han kan inte känna medkänsla eller skuld.
Du bryr dig desto mer.
Att kontrollera en annan människa. Det är vad silent treatment går ut på.


Du är inte Echo. Du är vattenspegeln som speglade honom med dina texter. Du kom för nära. Han vill inte läsa. Kontroll.

Du hade ett enda sätt att nå honom, via dina berättelser. Som Sjeherazade. Men du lever i ett annat årtusende, förutsättningarna är andra och sagan får ett annat slut. Sjeherazade levde under dödshot i tusen och en natt. Sjahriar hade dödat en kvinna varje dag i tre års tid. Han litade inte på dem. Sjeherazade hade läst all världens böcker. Med kunskap besegrade hon hans brutalitet. Hon räddade sitt liv, och andra kvinnors, med sina berättelser. Hon hade vett att tystna i tid.
"Du har gjort mig till en lycklig man", sa Sjahriar till Sjeherazade. Han spred hennes berättelser och de lever kvar i årtusenden.

Koka i sin egen soppa













"Låt dem koka i sin egen soppa", sa prinsessan och spottade ut efter att ha smakat på den grumliga soppa andra kokat ihop.

Ingen hjälte syntes till.
Hon sov i hundra år fast hon besvärades av ärtan under madrasserna.
Vad förväntade hon sig? Att någon skulle avslöja lögnen och befria henne?
Romanhjälten som arbetar för kvinnors frigörelse i sagovärlden.

Häxan tog det bokstavligt och brassade på med mer ved under kitteln; "Låt dem koka i sin egen soppa!"

Första kvinnliga gurun

Två år på Författarskolan hade de framför sig. 27 människor med drömmar om att skriva började utbildningen med ett internat. Vid frukosten hamnade hon vid bordet med killarna.

”Jag har sovit så dåligt”, sa en av dem. ”Det var full rulle hela natten. Det slog i dörrar och hördes steg från korridoren.”

”Jag måste ha varit ensam i mitt hus” sa en annan. ”Det var tyst som i graven.”

”Vilka hus bodde ni i?” frågade Sanna, som om hon kände på sig hur det hängde ihop, att killarna hade sovit i samma byggnad.


De pratade om vilka böcker de ville skriva. När de frågade henne hade hon inget svar.

”Det hänger ned en tråd från din hatt”, sa någon till Tobbe, som hade en stråhatt på sig.

”Det här?” Tobbe pekade på tråden. ”Det är en antenn! Det är en cyberhatt.”

Sanna hade svårt för vanligt kallprat, men samtal med många skratt och snabba repliker älskade hon.


”Det finns en religion där man tror att en guru kan överta ens synder”, sa Tobbe. ”Gurun kan kompensera de dåliga handlingarna med att utföra goda. Att ha sex är en god gärning.”

”Och gurun är förstås en man”, sa Sanna. ”För det finns väl inga kvinnliga gurus?”

”Du kan bli den första!” sa Tobbe. ”En gura!”

”Om det inte funkar med Författarskolan lovar jag att överväga att bli den första guran”, sa Sanna.

”Jag har inte sagt det till någon”, sa hon sen, ”men eftersom vi kom in på detta ämne kan jag berätta –jag skulle vilja skriva en bok om organisationer, ledarskap, makt och sex.”

”Den boken vill jag läsa!” sa Tobbe.

”Kruxet är att jag inte skulle klara att skriva den.”


Hon borde sagt om ledarskap, makt och kärlek, för det som intresserade henne var det lilla spelet mellan människor i organisationer. Men hur skulle hon kunna skriva den boken, hon som inte fattat någonting? Hon skulle skriva en helt annan bok. En roman.

Grå ... var bokens titel

Titeln var något med grå och boken handlade om en rysk författarinna som varit internerad i ett läger. Jag minns endast en episod från boken jag läste för många år sen. Den som handlade om vad som var det värsta av alla umbäranden. Förmodligen har mitt minne förvanskat, men såhär minns jag det.

Allt var grått. Enda ljuspunkten var att på lördagen fick de internerade – om de följt alla regler – gå till en slags kiosk och handla cigaretter och lite annat för någon liten slant de kunde tjäna ihop i arbetslägret. En av reglerna var att de internerade kvinnorna måste ha sjalett, knuten på ett visst sätt, när de gick till kiosken. En bestraffning var att inte få gå dit och handla.
Skriftligt fick författarinnan veta att hon skulle bestraffas med att inte få handla i kiosken under några lördagar, på grund av att hon hade haft sjaletten knuten ett par centimeter fel, vid ett besök vid kiosken det och det datumet. Det var lögn! Hon hade inte haft sjaletten fel knuten, för hon hade varit sjuk den dagen och inte varit vid kiosken. Bestraffningen följde inte regler, utan byggde på lögn. Det var det värsta – lögnen.


"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga."
Lögnaren själv har det största helvetet?

Det är inte alltid umbärandena i sig som är svårast, utan att inte bli trodd.

I klammeri

Inläggen om herr Rapid och fru Scotch läses gärna med start 20 augusti – alltså nedifrån och upp i bloggen.

Fru Scotch har tunghäfta. Herr Rapid har kallhamrat häftat fast hennes tunga i skrivbordet för att hon ska hålla tyst. Nu vet han var han har henne. Det hakar upp sig ibland, när han känner sig hårt pressad. När man lossar en häftklammar måste man vara försiktig, sliter man till blir skadan större. Humle och Dumle kunde hjälpa till, men de vill inte veta varför hon är som fastnitad. Fru Scotch är orolig för att Rapid ska skadas av sin obetänksamma involvering med Prittarna, han är sårbar under det hårda skalet. Tänk om det slutar för honom som för andra med att han ligger i en låda, istället för att vara av den annorlunda modell han är – Stand Up i transparent blått, och syssla med det han är ämnad till. Om de ändå ville se! Han är ju genomsynlig! Eller är det bara fru Scotch som har genomskådat Rapid? Det gör ont, än värre är att fru Scotch håller på att bli galen av att inte kunna prata (för prata är närapå det bästa hon vet). Hon kan inte ens ropa på hjälp. När hon försöker blir det bara "grghl" eller "ahhh" och gör ännu mer ont. Humle och Dumle varken ser eller hör. De beundrar Rapid, lyder order och har det bra på hyllan.

Tyst kontroll

Band som inte syns
har skapats av tystnad
Ingen slår på banden
med ord som inte hörs
på platsen som inte finns

Hallå! Är det någon där?

Hallå!
Det bidde ingen roman.
Vad bidde det då?

En flaskpost?
En kapsel utsänd i rymden?
I cyberrymden?

Spelar det någon roll?
Några ord bland miljarder
Hallå! Är det någon där?

Betyder ingenting.
Proportioner. Tummetott.
Göra något annat ...

Räkna tårna?
Lilltåa, tåtilla, tillerosa, kroknosa,
stortompen opp i vädret!

Ett manuskript
oläst i en dator
Ett tyst ingenting bidde det.

Det blonda pennskaftet


Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet, Annette Kullenbergs biografi om Marianne Höök (1919-1970), journalisten som kallades "det blonda pennskaftet".
Marianne Höök blev moderlös när hon var 6 månader. Mamman tog livet av sig på ett hotellrum där barnet och pappan sov. De första åren bodde Marianne Höök hos mormor och sin frireligiösa morfar, men senare flyttade hon till pappan. Boktiteln är ett citat av Marianne Höök själv och syftar på barndomen.
Perfekt yta, många män, de två barnen for illa, en kluven bild ...
Vid 51 års ålder tog Marianne Höök sitt liv.

Så mycket lidande, både för dem runt omkring och henne själv (bakom ytan), och människor står fortfarande frågande, närmare fyrtio år efter hennes död. Människor kan blunda – eller skaffa kunskap ...
Vart tog Harriet Anderssons klänning vägen?

Ett annat liv

Författaren PO Enquists självbiografi Ett annat liv. Född 1934. När han var 6 månader dog hans pappa. Som enda barnet växte han upp med sin frireligiösa mamma.
När han är 55 är han nära att gå under i sin alkoholism. Tvångsvårdad på ett par olika vårdinrättningar, men han rymmer. På Island lägger han sig på rygg mitt ute i ingenstans och vill hellre dö än att stanna kvar och få hjälp för sin alkoholism. Han börjar i psykoterapi men slutar för att han tycker att han börjar fästa sig vid terapeuten. (Det var som det ska vara, du var på rätt väg, skulle jag velat sagt. Det betyder inte att du ska gifta dig med henne, utan att du börjar lita på en annan människa. Att du kan tro att hon har något att tillföra dig, något som du kan behöva.)

Ett annat författarliv. Mönster? Alla som blir faderlösa i unga år blir inte författare ... Likheter och skillnader.

Passion, fusion, slutar i olycka

Passion, fusion, slutar i olycka, så kanske en narcissist skulle uttrycka vad han tror om det han läst om, men själv aldrig upplevt – kärlek. Inte undra på hans största fasa är att fästa sig vid någon.

"Jag sökte alltså på annat håll den i böckerna utlovade kärleken jag aldrig hade mött i livet. Men jag kunde inte ryckas med. I över trettio år hade jag uteslutande älskat mig själv ... Jag syltade in mig i flera kärlekshistorier på en gång liksom jag förr i tiden haft ett otal förbindelser."
Jean-Baptiste Clamence i Fallet av Camus.

Kärlek som plötsligt uppenbarar sig som en skänk från ovan, vid första ögonkastet, så beskrivs kärleken i romaner. Skönlitteratur handlar om det speciella, inte det generella. Lycklig kärlek skulle bli tråkig att läsa om, det är därför sagor slutar med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". I böckernas värld handlar det ofta om kärlek med förhinder – passion, fusion, slutar i olycka.
Exempel? Madame Bovary av Gustave Flaubert

Förändring

Under konstruktion

Boken Förändring (Change) av Watzlawick et al
Att lösa problem på rätt nivå ...

Att konfronteras med sanningen kan vara jobbigt, men ...
Ingen vinner i längden på att blunda för problem och bortse från sanningen.

"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga", för att citera Narcels far.

För att ta reda på vad ord och bilder står för – dialog. En möjlig väg för att avslöja lögner och slippa helvetet.

Från splitter till drömmar

Analys av två litterära figurer, huvudpersonerna i två romaner om narcissism.

Narcel – det grandisosa självet, den omnipotente som vill ha beundran från alla. Världen finns till för honom att ta för sig av.
Narcel ser det som att han ger till andra av sitt storslagna själv, men tar aldrig emot något från någon annan (då skulle han ju inte vara självförsörjande, utan ha behov av andra). I själva verket utnyttjar han andra och det finns ingen ömsesidighet i relationerna. Känslokallt. En medelålders man som har en ung kvinna (oskuld) som madrass en tid, fast han uttrycker det inte så, utan mer i stil med förvänta dig inget av mig med mitt luftiga väsen, se mig som en dröm ... helt utan ödmjukhet och självreflektion. Självreflektion står i ett slags motsatsförhållande till narcissism.
Romanen har flera vackra beskrivningar av narcissisten "inifrån".
Övriga personer i romanen beundrar just det som är Narcels narcissistiska problematik, hans livs tragik, att han inte kan vara beroende av någon. Det drabbar dem runt omkring, han utnyttjar dem en tid och sen sticker han.
Narcel har haft svåra upplevelser i barndomen, fick som barn se när mamman våldtogs (jfr Narkissos som kom till genom en våldtäkt) och föräldrarna dödades. Han skadades själv svårt och vara nära att dö.
En av personerna i boken, en alldeles särdeles kvinna, bjuder sjömän på mat, har aldrig älskat någon annan man än sin sen länge döde make (har sex en gång om året, "mest för att hedra hans minne"), förutom att hon är förtjust i Narcel, förstås. Man får intrycket att hon är medelålders, precis som Narcel. Hon kallas Mama.
Narcel säger att han är intresserad av andras drömmar, men i själva verket är han mest intresserad av att få de andra att drömma om honom och det är precis vad som händer i romanen. Det är som om Narcel är helt omedveten om att han är delaktig i mötena med andra, att det räcker med att säga förvänta er inget av mig, "jag är bara en ..."
Det han säger är på sätt och vis "jag bryr mig inte om någon av er", men med sin verbala förmåga uttrycker han det mer förförande. Men kommunikation sker till stor del icke-verbalt, allt det där som händer mellan människor som vi inte alltid har ord för ...

"Det mest karaktäristiska för den narcissistiska personlighetsproblematiken är den paradoxala klyvningen mellan två konträra självbilder; en grandios och en skamfylld, hatisk."
Johan Cullberg

I romanen ser man den ena självbilden – den grandiose Narcel.

Något som också är karaktäristiskt är "samvetsfunktionens stora men hemliga flexibilitet."

Det är de som står i beroendeförhållande som drabbas – partner, barn, medarbetare. De ses som en förlängning av den andres person och behov. "Duger de inte till denna uppgift är de förbrukade."

Den andra romanen handlar om en ung man (som flyttat utomlands) med narcissistisk sexualitetsproblematik och en "typisk" svår barndom. Med kapitelrubriker som "Hon älskar mig", "Han älskar mig" (sexuella relationer), medan huvudpersonen själv hatar allt och alla – förutom mamma. En våldtagen kvinna förekommer även i denna bok. Sista kapitlet handlar om barndomen. Den lille pojkens pappa drunknar. Men innan är det skrik i hemmet. Mamman tar pojken vid handen och lillasyster under armen och springer till grannen ... Den lille pojken står ensam utanför på trappan.
Som läsare hoppas man att det ska komma en uppföljare där den unge mannen bearbetat skadan från barndomen istället för att fortsätta förstöra sitt liv (och – medvetet eller omedvetet – utnyttja och skada även andra) och att förklara det med sin barndom utan att försöka förändras. En bok fylld av hat.

Skönlitteratur är utmärkt för att illustrera personlighetsproblem, författaren kan renodla karaktärsdrag hos de litterära figurerna.

Platons grotta


Solochvårare

Funderar.
En solochvårare är ute efter ekonomisk vinning.
En donjuan utnyttjar kvinnor på grund av att han inte kan älska.
Narcissisten saknar empati och ljuger obehindrat.

Lögner ... små och stora ...

"I did not have sex with that woman", sa Bill Clinton.

En 55-årig VD som är på middag i studentföreningen, bjuder studenterna på fri bar och skickar räkningen på 10000 kronor till företaget, det statliga bolaget. Han figurerar i landets tidningar några dagar som Kungen i baren, varpå han betalar räkningen själv och sen ska det vara glömt. (Hans och styrelseordförandes lön hade nyss höjts med 14 %.)

Refaet Sayed ljög om en doktorshatt.

Vad hände sen? Hur går det för människor som varit inblandade i stora skandaler i affärsvärlden? Hur går det för whistleblowern?

Solochvårande, lurendrejeri, blåsning, bedrägeri ...

Enligt Wikipedia är ett vanligt uttryck bland bedragare "Man kan inte lura en ärlig människa". De som blir bedragna kan själva handlat omoraliskt och därför avslöjar man inte bedragaren. Ju fler insyltade ...

Hur gick det sen?

Fermentaaffären Refaet El Sayed 1980-talet Artikel: "Skandalen som alla vill glömma", 20 år efteråt

Motalaskandalen 1990-talet Artikel i SvD, Boken Sölve & Co av journalisten Britt-Marie Citron som avslöjade

Skandiaaffären 2000-talet wikipedia

Faran med att omge sig med ja-sägare

Krugerkraschen?

Lönar det sig att ljuga? (Den dolda agendan som många nämner, utan att säga mer)

(Klättra i hierarkierna? Ekonomiskt? I långa loppet? ... Lever vi i en värld liknande Orwells 1984?)

Svek.

Etik. Moral.

Förtroende. Tillit.

"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga."

Drömmar vid havet Björn Larsson

Hur avslöjas en lögnare?

UNDER KONSTRUKTION

Det är större chans att bli trodd om man är snygg!

Vi bedömer människor efter deras utseende, grupptillhörighet med mera. Det är ingen nyhet, men det är ett problem när det påverkar synen på deras trovärdighet.

Träffsäkerhet när

vackra människor talade sant: 76 % vackra människor ljög 52 %

fula människor talade sant 55 % fula människor ljög 68 %

Vi har svårare att avslöja vackra lögnare och har mindre tillit till fula som talar sanning.

När det gäller verbalt beteende är det bevisat att lögnare är mindre samarbetsvilliga. Det beror sannolikt på att de vill prata så lite som möjligt för att inte försäga sig. De har också färre detaljer i sina berättelser. Men det finns inga bevis för att den som ljuger tvekar mer än sanningssägaren. Vad lögnaren i stället gör är att han eller hon repeterar ord och fraser in absurdum.

Beteenden som har samband med lögn:

• spänd röst

• ljusare röstläge

• oengagerad röst

• rastlösa fot- och benrörelser

• lyfter på hakan

• pupillerna förstoras

• talar korthugget utan detaljer

• motsägelsefulla, ologiska berättelser

• mer opersonliga i sitt framträdande

repeterar ord och fraser i onödan

• få spontana korrigeringar av berättelsen

• ovilja att medge glömska

brist på samarbetsvilja

• allmänt nervösa

Beteenden som inte har bevisat samband med lögn:

• undviker ögonkontakt

• blinkningar med ögonen

• tar lång tid på sig att svara

• talar snabbare

• huvudrörelser

• tvekan vid svar, öööh-ar ofta

• upprepade ändringar av kroppsställning

• fingrande på pennor eller andra saker

Artikel i Advokatsamfundets tidskrift Advokaten.

Bloggen omarbetas.