Sigge Eklund om narcissism


Jag! Jag! Jag! heter reportaget i tidningen Filter, som det bråkats om under april. 

Vad har Sigge Eklund själv sagt om narcissism? Jag har gjort en sammanställning med citat från tidigare intervjuer. 

Biografiska detaljer ska man alltid hålla utanför läsningen av ett skönlitterärt verk, men med Sigge Eklund är det omöjligt, i synnerhet när det gäller hans senaste roman, Det är 1988 och har precis börjat snöa, som handlar om uppväxten och den Eklundska familjens svårartade
narcissism. Fåfängan, medger Eklund, är en släktförbannelse, men det är uppenbart att han i djupet av sin natur inte skäms särskilt mycket för denna "djävulska smitta", utan mer betraktar den som en drivkraft - och därmed ett övertag […] SvD 2005


Sigge Eklund har skrivit en självbiografisk roman om hatkärleken till pappa Klas Eklund. Vänsterradikalen som blev övertygad socialdemokrat som blev burgen bankman. Numera ägare till en gräddvit hästgård i Södra Sandby utanför Lund och given gäst på Nobelmiddagar. Fast Sigge kallar honom aldrig pappa - inte i boken och inte i riktiga livet.

-         Det var ett kärleksförhållande mellan mig och Klas. Jag var olyckligt förälskad i honom. Han älskade att jag älskade honom. Han hade en ständig publik i mig. Jag älskade honom för att han var gud och han älskade mig för att jag fick honom att känna sig så.

Romanen är också en uppgörelse med din egen självupptagenhet.
– Hur jag insåg att jag var på väg att bli likadan som min pappa och andra män i släkten.


Han har funderat mycket på fåfänga, behovet av bekräftelse och narcissism, säger han, och var de kommer ifrån. I sin förra romanförsökte han teoretisera kring fåfängan och hitta medfödda mekanismer, ett medfött hål av oro för att inte vara älskad. DN 2005


Men jag grips mest av Sigges uppgörelse med sin egen självbild. Med tiden förstår han att pappans narcissism – behovet att vara framgångsrik – går igen i honom själv. Istället för att bara köra på, hela tiden göra sig bättre och större, identifierar Sigge fåfängan som rädsla:
”...det som gör det så svårt att bryta sig ut ur fåfängan är den fåfänges upplevelse av att han varje dag lurar världen att han är begåvad. Han lever i en övertygelse om att han lyckas lura den för att han är så listig. För den fåfänge tror ju inte på det beröm han får. Han tror att han har lurat den som låtit sig imponeras, lurat världen att han har en talang. Därför är han ständigt rädd för att avslöjas.” AB 2005

Sigges bror Fredrik Eklund intervjuad om sin bok som handlar om hans erfarenheter som bögporrskådis:
Man skulle kunna tala om en narcissism utan stopp och slut. Själv använder Fredrik Eklund begreppet fåfänga, konstaterar att det går ett drag av manliga fåfänga genom släkten, från pappa Klas över till honom själv och hans bror Sigge, författaren.

– Vi är jättefåfänga hela bunten, stora egon alla tre. Det är väl bara att erkänna. Annars tar man väl inte av sig kläderna framför en filmkamera eller släpper en bok. Men jag vet inte om jag tycker det är så dåligt, även om man kanske borde det.



– Och vad är det man säger: Först när du är älskad av hela världen kan du älska någon annan.


Är det inte tvärtom: Först när du älskar dig själv kan du älska någon annan?
– Ja, så heter det kanske. Men är det inte ungefär samma sak?

Vad har du fått betala för din egen fåfänga?
– Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att den har ett pris.
Storebror Sigge Eklund lägger i sin nyligen utkomna Det är 1988 och har precis börjat snöa skulden på deras pappa: ”Han har förgiftat mitt blod med fåfänga, denna djävulska smitta, släktförbannelsen som jag ärvt.” SvD 2005


”Visst kan man kalla det en narcissistisk ådra”, säger Sigge. GP 2007


Sigge Eklund i Metro 16 april 2014:
"De flesta journalister som uttalat sig verkar hålla med mig om att man som journalist inte kan spekulera i personlighetsstörningar så vida man inte kan motivera det. Till exempel om den man granskar har begått ett grovt brott. Men att göra det mot min familj? Jag kan inte förstå det."

En kort sammanfattning av bråket kan läsas här:
 Det är inte synd om Sigge Eklund.


Vattenspegel















Echo – hennes kropp tynade bort, men hennes röst kan vi höra än idag.

Konstnär: Fredrik Wretman Foto: Holger.Ellgaard från Wikipedia

Telling the truth

"In a time of universal deceit - telling the truth is a revolutionary act."
George Orwell

(Att säga sanningen i en tid av förljugenhet är en revolutionär handling.)

Dorian Gray

Romanen Dorian Grays porträtt (1890), i original heter den The Picture of Dorian Gray (alltså bilden av Dorian Gray), av Oscar Wilde (1854-1900) har filmatiserats flera gånger; 1945, 1970 och 2009.

Sverigepremiär 16 april 2010

"När Wilde beskriver sin huvudperson känner man igen många drag som utmärker Narkissos. Både män och kvinnor blir förtjusta i honom."

"Det var bäst att inte tänka på det förflutna. Det kunde inte ändras. Det var framtiden och sitt eget liv han måste tänka på [...] Det var porträttet som var skulden till allt. Basil hade sagt honom outhärdliga saker och han hade med tålamod fördragit allt."
"Överjaget är korrupt. Offret får hela skulden. Med förnekanden och projektion suddas all skuld bort. [...] Det är inte skuld som gör att Dorian vill förstöra porträttet. Det är skam och skräck att bli avslöjad för andra."
Om romanen Dorian Grays porträtt s. 263-268 i
Narcissism av Bo Sigrell

Sista kapitlet i The Picture of Dorian Gray. Hela romanen kan läsas där (på engelska), inklusive Wildes förord om konst.

Manliga geni(talier)

Han föreläste om moral och etik ... Nu tror man han levde ett dubbelliv. "Han kan nog inte förklara själv", säger psykologiprofessor i DN. Människans mörka sidor. Dubbelmoral.
The Transformation "Great Good! Can it be!!!"
Robert Louis Stevensons bok Dr Jekyll and mr Hyde utkom 1886
Teaterns manliga geni(talier) ... och kvinnorna sitter i publiken och applåderar (artikel i nummer.se, teaternyheter på nätet). 2010 börjar med bokdebatt och avslöjanden. Vad händer bakom kulisserna? 2007 var bokdebatten denna.

The Three Wise Monkeys carved on a stable housing sacred horses at Tōshōgū shrine, Nikkō, Japan "Hear, Speak, See no evil" Photo taken by myself in August 2003 perspective distortion corrected numerically Copyright © 2003 David Monniaux Bild från Wikimedia Commons.
Ibland finns en fjärde apa, "do no evil", som håller händerna för genitalierna eller har armarna i kors över bröstet. Först av allt är vi människor, därefter kvinna respektive man. Det handlar om människor. Om kärlek & hat, sant & falskt ... Och antingen vi applåderar och ger vår beundran, eller blundar och sitter med armarna i kors är vi delaktiga i det som sker – på scen eller i publiken. Behöver mogna vuxna ha idoler? Är det människors längtan efter föredömen? Istället för att applådera prestationen och beundra den, idealiseras hela personen.
"Något som är karaktäristiskt för människor med en narcissistisk problematik är samvetsfunktionens stora men hemliga flexibilitet. Detta medför en lätthet att ta till dubbel bokföring. Den medvetna och bekända moralen, som kan vara nog så hög, står i kontrast med det privata handlandet utan någon inre konfrontation." Johan Cullberg Skaparkriser
"Världen som en teaterscen och människorna som skådespelare. De talar och handlar i enlighet med sufflörens viskningar. I sufflörluckan sitter begäret – det sexuella begäret, maktbegäret. För att uppnå sina mål duger det inte att spela med öppna kort. Man låtsas. Kort sagt – man spelar teater."               Claes-Göran Ekerwald Shakespeare – liv och tänkesätt

All you need is me

"All you need is me", sjunger Morrisey (f.1959). En låt från 2008 (någon hade gjort en lista över narcissistiska låtar och denna kom etta). Jag läser sångtexten på internet (hat triumferar över kärlek!) och om hans liv på engelska Wikipedia. Narcissistisk sexualitetsproblematik.

Läser om Eminem (f.1972), fadern som övergav familjen när Eminem var spädbarn, hans svåra barndom, hans hat ...

Vad man än har för sökord, om man kombinerar det med ordet narcissism får man förr eller senare (oftast förr) en träff som leder till en man ... tvekar lite att använda hans text, men varför det? Strindberg är hyllad, och Sartre ... Morrisey och Eminem har sålt mängder ...

The Music of the Narcissist´s Emotions

I feel sad only when I listen to music. My sadness is tinged with the decomposing sweetness of my childhood. So, sometimes, I sing or think about music and it makes me unbearably sad. I know that somewhere inside me there are whole valleys of melancholy, oceans of pain but they remain untapped because I want to live. I cannot listen to music - any music - for more than a few minutes. It is too dangerous, I cannot breathe.

But this is the exception. Otherwise, my emotional life is colourless and eventless, as rigidly blind as my disorder, as dead as me. Oh, I feel rage and hurt and inordinate humiliation and fear. These are very dominant, prevalent and recurrent hues in the canvass of my daily existence. But there is nothing except these atavistic gut reactions. There is nothing else - at least not that I am aware of.

Whatever it is that I experience as emotions - I experience in reaction to slights and injuries, real or imagined. My emotions are all reactive, not active. I feel insulted - I sulk. I feel devalued - I rage. I feel ignored - I pout. I feel humiliated - I lash out. I feel threatened - I fear. I feel adored - I bask in glory. I am virulently envious of one and all.

I can appreciate beauty but in a cerebral, cold and "mathematical" way. I have no sex drive I can think of. My emotional landscape is dim and grey, as though observed through thick mist in a particularly dreary day.

I can intelligently discuss other emotions, which I never experienced - like empathy, or love - because I make it a point to read a lot and to correspond with people who claim to experience them. Thus, I gradually formed working hypotheses as to what people feel. It is pointless to try to really understand - but at least I can better predict their behaviour than in the absence of such models.

I am not envious of people who feel. I disdain feelings and emotional people because I think that they are weak and vulnerable and I deride human weaknesses and vulnerabilities. Such derision makes me feel superior and is probably the ossified remains of a defence mechanism gone berserk. But, there it is, this is I and there is nothing I can do about it.

To all of you who talk about change - there is nothing I can do about myself. And there is nothing you can do about yourself. And there is nothing anyone can do for you, either. Psychotherapy and medications are concerned with behaviour modification - not with healing. They are concerned with proper adaptation because maladaptation is socially costly. Society defends itself against misfits by lying to them. The lie is that change and healing are possible. They are not. You are what you are. Period. Go live with it.

So, here I am. An emotional hunchback, a fossil, a human caught in amber, observing my environment with dead eyes of calcium. We shall never meet amicably because I am a predator and you are the prey. Because I do not know what it is like to be you and I do not particularly care to know. Because my disorder is as essential to me as your feelings are to you. My normal state is my very illness. I look like you, I walk the walk and talk the talk and I - and my ilk - deceive you magnificently. Not out of the cold viciousness of our hearts - but because that is the way we are.

I have emotions and they are buried in a pit down below. All of my emotions are acidulously negative, they are vitriol, the "not for internal consumption" type. I cannot feel anything, because if I open the floodgates of this cesspool of my psyche, I will drown.

And I will carry you with me.

And all the love in this world, and all the crusading women who think that they can "fix" me by doling out their saccharine compassion and revolting "understanding" and all the support and the holding environments and the textbooks - cannot change one iota in this maddening, self-imposed verdict meted out by the most insanely, obtusely, sadistically harsh judge:

By me.

Man får använda hans text om man uppgav hans namn och en länk till den, så då gör jag det: The Music of the Narcissist´s Emotions av Sam Vaknin.

________

Måste ha en antidot här, mot allt hat (och all rigiditet):

I Want To Know What Love Is Foreigner

Sökandet.

Narcissism "botas" inte med kärlek. Inte med kunskap heller, eftersom en person med narcissistisk problematik inte söker hjälp, han (eller hon) tycker ju inte att han behöver det. Men om människor i allmänhet hade mer kunskap om narcissism, kan det bidra till en bättre värld. Ingen, ingen är hjälpt av att människor blundar för problemen.

Vilja och hopp
Förändring börjar med att man vill förändras, och ett hopp om att förändring är möjlig.
________

Change

"Djärvare än att utforska det okända är det att ifrågasätta det kända."

Citatet inleder en bok jag återkommit till många gånger genom åren; Förändring – att ställa och lösa problem av Watzlawick et al, svensk utgåva 1978, 1996.

Att någon skulle försöka lösa ett problem genom att helt enkelt förneka dess existens, förefaller vid första anblick något osannolikt.
Att förneka en svårighet och fördöma dem som försöker ta itu med den, är beteenden som för det mesta följs åt.
Förneka existensen av problem för att upprätthålla en fasad.
Förnekandet får följder som komplicerar en svårighet så det blir ett problem.

Det är inte svårt för den fantasilöse att avslöja ett felaktigt svar,
men det krävs ett fantasirikt intellekt för att avslöja en felaktig fråga.
Antony Jay, Management och Machiavelli

________

Personen som skrev stycket The Music of the Narcissist´s Emotions är diagnosticerad med narcissistisk personlighetsstörning och gör ingen hemlighet av det, tvärtom.

Otto Kernberg, professor i psykiatri i USA skriver bland annat så här om prognos (jag har plockat sådant som jag tyckt var intressant och ger förmodligen inte en rättvisande helhetsbild);

Generellt måste prognosen för narcissistiska personligheter betraktas som tveksam.
  • En faktor i patientens livsbetingelser som leder till dålig prognos är patientens möjlighet att leva ut sitt behov av makt, social betydelse och beundran. En maktorienterad narcissistisk patient har kanske redan nått en sådan ställning, professionellt och socialt, att detta i sig förefaller honom helt "normalt".
  • Patienter som under lång tid ljuger har dålig prognos.
  • Narcissistiska patienter har ofta relativt god impulskontroll på alla områden utom några få. Prognosen för dem är bättre än för dem som visar dålig eller ingen impulskontroll, som t ex "kaotiska" personligheter, som förenar någon form av sexuell avvikelse med till exempel alkohol, drogmissbruk.
  • Prognosen förbättras för patienter som bevarat en förmåga till depression eller sörjande, särskilt om det i depressionen ingår skuldkänslor.
  • Patienter som lyckats med en verkligt kreativ utveckling på något område i livet har en bättre prognos än de som inte äger någon förmåga i detta avseende.
  • Prognosen förbättras ju starkare patientens vilja är att övervinna tomhetskänslorna, den inre kylan och svårigheten att leva sig in i andra.
Otto Kernberg Borderlinetillstånd och patologisk narcissism


Det börjar med ett hopp. Ett hopp om att förändring är möjlig, för att våga språnget ... till frihet.

Bloggen omarbetas.