Två år på Författarskolan hade de framför sig. 27 människor med drömmar om att skriva började utbildningen med ett internat. Vid frukosten hamnade hon vid bordet med killarna.
”Jag har sovit så dåligt”, sa en av dem. ”Det var full rulle hela natten. Det slog i dörrar och hördes steg från korridoren.”
”Jag måste ha varit ensam i mitt hus” sa en annan. ”Det var tyst som i graven.”
”Vilka hus bodde ni i?” frågade Sanna, som om hon kände på sig hur det hängde ihop, att killarna hade sovit i samma byggnad.
De pratade om vilka böcker de ville skriva. När de frågade henne hade hon inget svar.
”Det hänger ned en tråd från din hatt”, sa någon till Tobbe, som hade en stråhatt på sig.
”Det här?” Tobbe pekade på tråden. ”Det är en antenn! Det är en cyberhatt.”
Sanna hade svårt för vanligt kallprat, men samtal med många skratt och snabba repliker älskade hon.
”Det finns en religion där man tror att en guru kan överta ens synder”, sa Tobbe. ”Gurun kan kompensera de dåliga handlingarna med att utföra goda. Att ha sex är en god gärning.”
”Och gurun är förstås en man”, sa Sanna. ”För det finns väl inga kvinnliga gurus?”
”Du kan bli den första!” sa Tobbe. ”En gura!”
”Om det inte funkar med Författarskolan lovar jag att överväga att bli den första guran”, sa Sanna.
”Jag har inte sagt det till någon”, sa hon sen, ”men eftersom vi kom in på detta ämne kan jag berätta –jag skulle vilja skriva en bok om organisationer, ledarskap, makt och sex.”
”Den boken vill jag läsa!” sa Tobbe.
”Kruxet är att jag inte skulle klara att skriva den.”
Hon borde sagt om ledarskap, makt och kärlek, för det som intresserade henne var det lilla spelet mellan människor i organisationer. Men hur skulle hon kunna skriva den boken, hon som inte fattat någonting? Hon skulle skriva en helt annan bok. En roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar