Chefsnarcissisten


Den narcissistiske ledaren
Människor med narcissistisk personlighet kan vara framstående inom sitt område, och eftersom makt och prestige lockar kan de återfinnas på ledande poster. Karakteristiskt är att deras känsloliv är onyanserat och att de saknar känslor som sorg och längtan. Många av dem har aldrig varit förälskade.

Det är en missuppfattning att en människa med narcissistisk personlighet älskar sig själv. I grunden känner han (eller hon) sig oälskad och tom och försöker dölja det genom att framstå som perfekt. Han har en intensiv omedveten avund mot det andra könet och känner förakt för och nedvärderar andra som inte bidrar till den narcissistiska självbilden, särskilt människor som har förmåga att ge och att älska. Han kan inte nyanserat bedöma andra människor. Han vill bli beundrad och omger sig med ja-sägare eller kanske personer som själva har starka narcissistiska drag.

Denna typ av ledare är ofta mycket hjälpsamma mot nyanställda och den yngre personalen, då de omedvetet ses som en förlängning av ledarens eget grandiosa själv. När dessa unga kollegor börjar bli självständiga och oberoende upphör ledarens tidigare stöd och vänds i dess motsats – nedvärdering och förakt.

När yttre bekräftelse uteblir eller de misslyckas, skyller den narcissistiske på andra och kan utveckla paranoida drag för att skydda sig mot psykisk smärta och känslan av att ha misslyckats.

Litteratur:
Otto Kernberg Inre värld och yttre verklighet (1986)
Else-Britt Kjellqvist Ledaren på den inre scenen (2001), omarbetad utgåva av boken som första gången kom ut 1989 (prisbelönades som årets PA-bok).

Sanningens solljus


Foto: ZKOP
Se där en förstenad man som för evigt sitter fast. Som en fossil. Stackaren, han hade aldrig lyckats göra sig fri. Med mitt mentala trollspö knackade jag loss honom och han tog språnget ut i sanningens ljus, levande och fri.

Ingen annan än jag såg, förrän ett barn pekade på honom.

"Titta han är naken!"

Hoppsan, jag svingade trollspöt ännu en gång så han fick lite kläder på sig. Den före detta stenmannen hötte med näven bakom ryggen på mig. Sanningens ljus kan tyckas obarmhärtigt till en början.

Mannen som bryter sig ur klippan, skulptur i Lundagård av Axel Ebbe


"Men det finns folk som attraheras av stenens ogenomtränglighet.

De vill vara massiva och ogenomträngliga, och de vill inte förändras:

vart skulle förändringen leda dem?

Vad det här rör sig om, är en ursprunglig rädsla för det egna jaget

och rädsla för sanningen.

Jean-Paul Sartre (som var emot psykoanalys)

Splitter av Björn Larsson


Narcissism i litteraturen
Splitter, Björn Larssons (f.1953) debut 1980.

En ung man är på väg till Lunds stadspark för att gråta, men han kan inte, han vet inte hur man gör. Så börjar boken, och fortsätter med en ung man i Paris, som skriver på ett café. En ung man som är prostituerad i Paris ... och en provkarta på narcissistisk sexualitetsproblematik. En våldtagen kvinna, ett stycke om ett barn som involveras i de vuxnas sexualitet o s v Att inte kunna älska.

"... det enda jag kunde erbjuda henne var rastlöshet och otrohet, att min enda trygghet var min obestridliga förmåga att undvika lidande."

Att undvika att känna så undviker man lidande. Undvika sanningen.
Narcissistiska personligheter har ett grunt känsloliv och har svårt att känna sorg och längtan. Många av dem har aldrig varit förälskade. Innerst inne har de en känsla av att vara värdelösa och oälskade och de försöker dölja detta genom att framstå som felfria. Bakom fasaden hyser de en omedveten avund, som gör att de vill förstöra för och nedvärdera andra, särskilt människor som har förmåga att ge och att älska.
Skummar bokens hat.

"Trots det, trots att jag inte kände någon attraktion, varken till den småväxte författaren eller till någon annan, kan jag fråga mig om det ändå inte är en begränsning att inte kunna bli förälskad i sitt eget kön. Ett gränslöst liv ... "
"Ännu är jag bokstavligt talat inte i stånd att älska med en man."

Narcissistiska personer har ofta omedvetna fantasier om att vara båda könen samtidigt, och förnekar sin avund mot andra könet. De kan förneka skillnaderna både mellan könen och generationerna – alla skillnader. På så vis undviks den omedvetna avunden mot det andra könet och andra generationer. (En narcissist vill vara självförsörjande, omnipotent och kan inte ta emot något gott från någon annan.)

Epilogen, Dimman, handlar om en pojkes barndom. Pappan som är full och bråkar med mamman. Ont. En ensam liten pojke. Hos mamma och pappa "där var han bara liten och visste ingenting alls." Långt senare kommer han ingenting ihåg. Dimman. Mamman som tar pojken vid handen och lillasyster Mia under armen och springer till fasterns hus. Pojken står ensam utanför på trappan.

"Det var så tyst att det kändes alldeles konstigt. Det enda han hörde var mamma som grät inne i köket tillsammans med faster som tröstade henne så gott hon kunde. Själv stod han ute på trappan. Han fick inte vara med, men han ville heller inte vara med. Han ville inte ha ont och bli ledsen. Han hade inget gjort och det som var mellan pappa och mamma hade inget med honom att göra."

Sen drunknar pappan tillsammans med sex andra i Lilla Vättern.

"I stället började han att hata alla människor som han inte kände och som han inte såg. Han hatade alla osynliga människor och många av dem han kände också, alla dessa som hade gjort mamma så ledsen och som fått henne att ha så ont att hon var tvungen att gråta. Han hade ju inte velat göra henne ledsen. Hur skulle han ha kunnat veta att hon var ledsen för att pappa dog, att hennes tårar var äkta tårar? Och av vem skulle han ha lärt sig att alltid vara misstänksam mot alla och att aldrig kunna lita på någon?"

En barndom som berövar pojken förmågan att känna tillit och att kunna älska. Narkissos barndom.

––––––––––-

"Den idealiserade uppfattningen han har av sig själv är en fantasiskapelse till skydd mot skrämmande relationer till andra människor, och att detta idealiserade själv även rymmer en hopplös längtan och kärlek till den idealiserade moder som alltid skulle ha kommit till undsättning."
Otto Kernberg
Borderlinetillstånd och patologisk narcissism

Att projicera det starka hatet och intensiva rädslan på andra, istället för att integrera kärlek och hat. Avund. Kvinnohat. Narkissos älskar ingen.

"There are children in the morning
They are leaning out for love
And they will lean that way forever"
Leonard Cohen


Se även Björn Larssons Drömmar vid havet (2002)

Drömmar vid havet av Björn Larsson


Narcissism i litteraturen
Romanen Drömmar vid havet (2002) av Björn Larsson (f. 1953).

Huvudpersonen kaptenen Marcel är ett praktexempel på det grandiosa, omnipotenta självet. (Jag vill kalla honom Narcel.)
Han vill vara fri från människor, samtidigt som hans hobby är flyktiga bekantskaper och deras drömmar om livet.
–––––––––
"När en människa i ledarställning inser "gränslösheten" hos den scen han agerar på – särskilt när denne blir varse förmågan att förvandla sina inre fantasier till verklighet för sina efterföljare – kan det bli för mycket för honom eller henne. Om ledarens verklighetssinne skadas, eller om det var skört redan från början, kan resultatet bli en paranoid utveckling som kännetecknas av vanföreställningar och storhetsfantasier. Denna attityd uppväcker något som kan beskrivas som "frälsarfantasier".

Manfred Kets de Vries Myten om det rationella ledarskapet (1983)

"Den gränslöse ledaren blir för anhängarna en symbol för det totala oberoendet de längtat efter, men som de i egenskap av vanliga döda aldrig kan uppnå. Ledaren ger sken av att fullständigt behärska och kontrollera sin omgivning, vilket hos de ledda väcker till liv tidiga beroendeförhållanden från barndomen. Beroendet och allmakten förstärker varandra ömsesidigt. Anhängarnas tro på ledarens omnipotens förstärker ledarens illusioner om storhet och stärker dennes självkärlek. Allmaktsfantasierna blir sålunda en självuppfyllande profetia."

Else-Britt Kjellqvist Ledaren på den inre scenen (2001)

––––––––

Marcel berättar om sin barndom, om pojken som tillsammans med pappan fick se mamman våldtas, innan de alla tre sköts. Marcel överlevde. (Narkissos kom till genom att flodguden våldtog en vattennymf.)

”De själsliga såren läkte väl aldrig. Men på något förunderligt vis lyckades han vända dem till sin fördel …”

Den här romanfiguren vill tro att han vänt dem till sin fördel. Visst får han fördelar … men vad kostar det? Vem skulle vilja betala det priset?

”Han var ju en sådan som skulle bli tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät från födsel till död. Han var också en sådan som inte kunde kosta på sig ett enda felsteg.”

Människor runtom får betala. Han utnyttjar andra. Han vill ha deras beundran. En man som inte kan älska, inte kan ge sig hän.

”… koncentrera hela sin uppmärksamhet på att behålla sin sköra jämvikt. Att knyta sig till andra människor var helt enkelt förenat med livsfara. För han om någon visste ju att sådana band till människorna kunde slitas av. Ensam och fri att dansa …”

Inifrån en person med narcissistisk läggning kan det se ut så här. Men utifrån sett är han inte ett dugg fri att dansa! Inte ett dugg fri! Tvärtom fast! I sitt eget fängelse. I skadan från sin barndom. I det som ingen människa kan minnas, det som grundläggs de första åren. Hur fri att dansa är en man som är "tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät? En person som inte kan kosta på sig ett enda felsteg är en person som försöker vara perfekt, och inte står ut med att se när han inte är det. Grandios, omnipotent. En person som är oförmögen att ta emot något från någon annan. Som inte kan ha en normal ömsesidig relation, utan utnyttjar andra. Han kallar det frihet, när han är fången i sin narcissism. Med sin oförmåga att älska och att känna medkänsla och skuld. Fast i skam. Ett liv som mest går ut på att försöka förställa sig, att skydda sig från skam och känslor överhuvudtaget. Han klarar inte att vara beroende av någon annan, denna brist kallar han "behov av frihet".

"Han gick till sjöss, inte av romantik, rotlöshet, utan därför att han trodde att det var bästa sätttet att undvika vänskap och kärlek, som bara kunde brista. Men han lärde sig snart att havet kunde ersätta dem båda om bara strandhuggen kunde fyllas med flyktig mänsklig samvaro och värme som ingen, inte ens lindansarens mästare, väl kan leva helt utan."

Vilka drömmar hade Marcel? Inga. Han är oförmögen att älska, behöver egentligen inte någon annan, förutom att han söker andras beundran. Andra betyder inget för honom. De andra låter honom betyda något för dem, men han kan inte känna någon tacksamhet. Han utnyttjar dem, utan att förstå att han kan göra dem illa – de ska inget förvänta sig av hans "luftiga väsen". I sin rädsla att bli övergiven blir han istället den som överger. Marcel är en person man bör undvika att hamna i beroendeposition till, men somliga upptäcker det försent.

"Glöm inte att jag bara skulle vara en dröm", sa Marcel. "En dröm dör om den blir verklig. I synnerhet om drömmen är en snedögd och rotlös sjöman utan fast hemmahamn."

Detta sa Marcel, till den 22-åriga oskulden han träffat på det café där hon jobbade, sedan han gjort henne med barn och är på väg att lämna. Han har använt henne som madrass en tid, men ser det själv som att det är han som gett henne något vackert. Den unga kvinnan blev som barn övergiven av sin mor, hamnade på barnhem tillsammans med sin bror (brodern drunknade senare), och som nu upprepar sin historia genom att bli övergiven av Marcel (som jag uppfattar vara i ålder ungefär som att han skulle kunna vara hennes pappa, i femtioårsåldern liksom författaren).

”Han, som den ende av dem, vågade leva som om han bara hade ett liv.”

Oj, oj, oj, det är ju precis tvärtom! Han har bara ett enda liv, och väljer att leva det som en levande död. Flygande holländaren.

Som en grottforskare vilse i sina egna hjärnvindlingar.

I slutet av boken får någon en hemsk tanke: "tänk om Marcel faktiskt tänkte segla rakt ut i havet, bära eller brista. Tänk om!"

––––––––––––––

"Den sexuella promiskuiteten hos narcissistiska personligheter är förknippad med sexuell upphetsning inför en kropp som ´håller på sig´eller en person som av andra betraktas som attraktiv eller värdefull. En sådan kropp eller person väcker upp omedveten avund och girighet hos narcissistiska personer, ett behov av att nedvärdera och förstöra det."

Om han lyckas med erövringen, nedvärderas snart den tidigare åtrådda och intresset försvinner snabbt.

"Situationen är emellertid komplex, eftersom den omedvetna girigheten och avunden gärna projiceras på det åtrådda sexualobjektet och som en följd härav blir den härsklystna girigheten och exploateringen ett hot som förstärker behovet av att fly till "friheten". För den narcissistiske är en relation alltid en relation mellan exploatör och exploaterad och "frihet" innebär helt enkelt en flykt undan fantasin om den uppslukande härsklystnaden."

Otto Kernberg, amerikansk professor i psykiatri, i Kärleksrelationer – Lust, aggression och sexulalitet (1997)

––––––––––––––––

En av de andra männen i boken tänker så här;

”Hon var en kvinna, och vilken kvinna! Han tänkte kort, mycket kort, på sin före detta hustru och jämförde… In natura var hon ingenting, för det fanns ingenting inuti. Hans hustru var en blank yta, på sin höjd någon att spegla sig i. Mme le Grand var helt annorlunda. Hon lät andra finnas till, till och med en högst vanlig dataingenjör som han själv.”

Men vem var Mme le Grand? Det var hon som kallades mama! Som för övrigt har en klassisk kvinnoroll; att bjuda på mat. Och som bara älskat en man och som sen hans död har sex en gång om året, mest för att hedra hans minne. Mme le Grand är femtio år, och när hon var 35 tog hennes man livet av sig. (Han gick rakt ut i havet och drunknade.)

En Narkissos som idealiserar sin moder. Narkissos mor, Liriope har inte gett honom möjlighet att frigöra sig från den infantila omnipotenta illusionen, som alla barn bör ha i späd ålder. Han får inte möjlighet att integrera kärlek och hat i förhållande till mamman, med resultat att hon idealiseras, medan det destruktiva hatet riktas mot alla utom henne. En inre klyvning som hindrar känslomässig mognad.

Ludvig Igra På liv och död – om destruktivitet och livsvilja (2003) s..80

––––––––––––––––

Så finns där också en man med två stenar, som han lägger på bordet och sen ser människor i ögonen för att se om de upptäcker hemligheten med hans sten. Om han ser dem i ögonen kan de ju inte titta på något som ligger på bordet. Klyvningen mellan det grandiosa falska självet och det skamfyllda sanna självet, som är så sårbart och måste döljas. Den värdelösa stenen, med en innesluten sprickbildning.

"Någonstans i världen, det var han övertygad om, måste det finnas en annan människa som han själv, som förstod att denna sten inte vara någon annan lik. Han hoppades att det var en en kvinna."

Det är inte vem som helst som ska se hemligheten.

"Han var inte så dum att han inbillade sig att denna människa nödvändigtvis skulle råka besöka hans butik under hans livstid. Så enkelt var det inte."

Kommer han någonsin bli nyfiken på om andra också har stenar, med hemligheter som han kan upptäcka? Det kommer aldrig att ske.

"Jag vill bara vara fri från människorna", sa den tragiske Marcel, som är oförmögen att känna sorg, längtan, medkänsla och som aldrig kan älska, fången i sitt inre fängelse sedan skadan från barndomen.

Se även Splitter av Björn Larsson

Behov av frihet – en dåres försvarstal


Besoin de Liberté
(2006), behov av frihet, en essä av Björn Larsson, författad på franska.

"August Strindberg skrev ju En dåres försvarstal direkt på franska ..." , säger en journalist i en intervju i SvD 19 april 2008.

(Johan Cullberg beskriver Strindberg och Stig Dagerman som två författare med narcissistisk problematik i boken Skaparkriser, 1992.)

Björn Larsson kunde försörja sig på sitt författarskap, men det vill han inte, står det i intervjun. Istället har han sedan länge arbete vid Lunds universitet, sedan ett par år som biträdande prefekt på Språk- och litteraturcentrum. Ett arbete med mycket ansvar. Han har alltså valt att avstå sin frihet, för en maktposition, trots att han skulle kunna vara fri och ändå ha försörjning. Familj och hus har han också, i Danmark. Samt en lägenhet utanför Helsingborg för att minska pendlandet. Vad menar han då med att han har ett stort behov av frihet? Aha! Han vill segla. Tja, hur många vill inte ha långa semestrar och resa?

Björn Larsson hade just kommit ut med boken Filologens dröm, en novellsamling, som utspelar sig i akademiska världen. Vetenskap kontra sanning, moral och frihet är huvudingredienserna. Den inledande novellen har ett italienskt kaffeföretag, som sponsrar kultur, tryckt i ett häfte som delades ut på kaféer runt om i Italien.

Jag höll i boken en gång (vid ett cafébord faktiskt) när den var alldeles ny, men har inte läst, trots att jag själv skrivit om universitetsvärlden. Jag förundrades mest över titeln och tänkte på något jag själv skrivit om en språkälskare som hade en dröm som övergick i en mardröm. Eller om det var en sanndröm.

"Forskning är hyperspecialiserad idag, få vågar försöka förklara hela människan", sa Björn Larsson. "Det kan och bör litteraturen göra.

Hur Björn Larsson i sin litteratur försöker förklara människan kan du läsa här och här. För mig förklarar det en hel del. Jag börjar förstå den narcissistiske Marcel som är huvudperson i Drömmar vid havet, genom att läsa om de riktigt mörka skrymslena i en människas inre, sexualproblematiken i debutromanen Splitter, och beskrivningen av barndomen. Och jag vill förstå, och inte blunda ... Samma mönster, en tragisk barndom med en pappa som dör, som vuxen avund och omedvetet kvinnohat ... Jag önskar det fanns en tredje bok, där Marcel vågade se sig själv och inte förklara bort sin skada från barndomen som något som gav fördelar. Att han vågade söka hjälp. Han inte bara lurar sig själv, han lurar de andra att han, som den ende av dem, lever som om han bara hade ett liv. Marcel kallar det sitt "luftiga väsen", det som är hans inre stora tomhet.
–––––––––––

Litteraturen kan berätta om hur människor vinner erfarenhet.

Det är vi själva som är problematiska men vi saknar möjlighet att iaktta vårt dilemma utifrån och behöver ett slags spegel. Reflektionen syftar till förståelse av varför vi har de problem vi har.

Ingen människa vill se sig själv som dåraktig – och det är just detta som måste gestaltas: vårt självbedrägeri.

Kapitlet Litteratur, reflektion och kunskapsteori i Cordelias tystnad (1991) av Allan Janik, professor i filosofi.

N.N. i Myggor och tigrar


Om författarinnan gett N.N. möjlighet att i förväg läsa och godkänna, eller om hon istället för att namnge personer skrivit N.N istället ... ? Prövar på utdrag ur boken;

Författarinnan var i Frankrike och inbjuden av en bokhandel i Bordeaux för att tala om sin roman. Efter seminariet var det middag på en restaurang.

"Där var en svensk författare i övre medelåldern, N.N. och där var en fransk manlig journalist, en gammal god vän till N.N. Den franske journalisten hade lett seminariet på bokhandeln, där N.N. sagt att han blivit djupt chockerad av min bok. Han hade tydligen tagit anstöt."

På middagen var också en kvinnlig universitetslektor i svenska i trettioårsåldern, en fransyska som var osedvanligt vacker, och en flicka som jobbade i bokhandeln, och några personer till. Författarinnan anlände till restaurangen lite senare än de andra, och när hon dök upp sa den franske journalisten något om hennes hårfärg.

"N.N. och den franske journalisten anlade en erotisk korseld riktad mot flickan som jobbade i bokhandeln. Hon var mycket tyst och ansträngde sig uppenbarligen för att se ut som en undergiven jeune fille. En kommentar då och då skulle ge sken av intelligens, för att det hela inte skulle bli alltför uppenbart. En liten kulturgroupie, helt enkelt. Men det var fånigt att de förstörde middagen, eftersom de ändå aldrig skulle komma åt att sätta på henne, och hon inte skulle komma att få några fördelar av att agera projektionsplanka."

"N.N. och den manlige journalisten pratade så att knappt några andra fick en syl i vädret. N.N. sa bland annat att han undrade hur det gick till när svenska författare blev inbjudna till Frankrike. Ibland kunde man få för sig att det bara var för att de var blonda."

"Under turnén tycktes N.N.s respekt öka, och han sa under ett senare framträdande, på en scen i Montpellier:
– Hon är inte alls som sin bok."

Från s. 65 i Myggor och tigrar (2007) av Maja Lundgren (f. 1965)
(Maja Lundgrens roman Pompeji (2001) var bland annat nominerad till Augustpriset.)

Var hamnar diskussionen – kom den att handla om innehållet i romanen? Eller kom den att handla om vad man får och inte får berätta? Eller om något annat?

Jämför med Sartres brev till Simone de Beauvoir där han redogjorde i minsta intima detalj vad han gjorde med de unga kvinnor han förförde. Brev som bevarades och som kom att publiceras. (Se till exempel artikel i The New Yorker: Stand by Your Man.)

Vad får man skriva? Får man fantisera kring en person som inte längre lever, som i Sara Stridsbergs (f.1972) roman om Valerie Solanas, Drömfakulteten (2006)?

Så här säger Författaren.

Bilden på bokens framsida är Perseus med Medusas huvud, en skulptur av Cellini.
Medusa hade ormar på huvudet istället för hår, och varje levande människa som såg hennes ögon förvandlades omedelbart till sten. Perseus lyckades till slut besegra Medusa genom att hugga av hennes förskräckliga huvud och då tvinga Medusa att se sin egen spegelbild i sin sköld, varpå hon själv förvandlades till sten.

















Myggor och tigrar (2007) av Maja Lundgren (f.1965)

Skillnaden mellan att tala om etik och vad en man gör i sitt eget liv – om det handlar den danska boken Kom (2008) av Janne Teller (f. 1964).

Kom!


Kom
(2008) en dansk bok av Janne Teller (f. 1964)

Det snöade i Köpenhamn. Bokens huvudperson är förläggare. Han ska just godkänna en bok för tryckning när en författarinna, som han haft ett förhållande med, påstår att det är hennes berättelse. Hon hade berättat för en författare framför en brasa i Helsingör, i förtroende, men han skrev en bok om hennes upplevelser. Författarinnan lämnade förläggaren i bryderi. Var det verkligen hennes historia? Skulle han godkänna boken för publicering? Förlaget skulle vinna på att utge boken – det var författarens bästa bok och förväntades sälja bra. Och hade hon verkligen aids? Den här kvällen skulle förläggaren skriva ett tal till en konferens. Ämnet var etik. Vad får man skriva i konstens namn? Medan han filade på formuleringar kom han att fundera över sitt eget liv. Frun och barn i Danmark och otroheten som han höll i utlandet. Författarinnan (en kvinna med en pojkes kropp) och den andra kvinnan som han inte vågat ringa på hos – trots att de kanske hade ett barn tillsammans. Vad var falskt och vad var sant?

Den litterära debatten i Sverige 2007 handlade om Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar och om vad man får skriva och vad förläggare får ge ut. (Vad får man göra i arbetslivet och vad får man berätta? Dubbelmoral eller frihet?)












"En inre moral utvecklas aldrig, utan det blir snarare fråga om rädsla för straff eller att komma i dålig dager."
Bo Sigrell

"Trots en etik som på ett medvetet plan hyllar sanning och respekt för andra människor, drivs individen i sitt intima relaterande av helt andra världen. I det fördolda hyllas förställning, nedvärdering och exploaterande. Att inte bli avslöjad är viktigare än sökande efter sanning."
Ludvig Igra


Tomheten som alltid måste fyllas med upplevelser, prestationer, andras beundran. Skyddar sin självbild, sin sköra jämvikt

Sannas berättelse om Inge Simonsson


Ingen människa vill se sig själv som dåraktig – och det är just detta som måste gestaltas: vårt självbedrägeri.

Sanna skulle skriva en roman om en kvinna som gick på Författarskolan. Först efter två år insåg hon vad den handlade om – narcissism. Sannas berättelse om Inge Simonsson, eller professor Brutal som hon kom att kalla honom, la Grande Finale!

Fånga dagen och andra lyckorecept


Filologens dröm (2008), novellsamling av Björn Larsson, recenserad av Fabian Kastner i SvD 28 april 2008.

"Titelnovellen skildrar en språkforskare som berättar om sin dröm att finna något stort för en kvinna på ett kafé, och medan han pratar inser han att han just gjort det. Novellerna slutar inte sällan så, med att huvudpersonen drunknar i ett par leende ögon."

Ett italienskt kaffeföretag har tryckt novellen i ett häfte i 15000 exemplar att delas ut gratis på kaféer, står det att läsa i en intervju. Att bli läst av många par ögon och kanske få leenden vid många kafébord samtidigt – författarens dröm?

Kastner gilllar författarens språk och har stor behållning av de lärda föreläsningarna (som Kastner kallar det), men har svårare för livsvisdomarna.

"Det handlar om att våga språnget, våga kärleken, fånga dagen; allmänna lyckorecept som kräver fördjupning och problematisering för att inte framstå som rena plattityder. Och det är här det brister. Visst resoneras det en hel del kring människans fria val och liknande, men bara på ett abstrakt filosofiskt plan. I den litterära gestaltningen står det still. När det kommer till kritan är valet aldrig svårare än att säga ja till den kärlek som plötsligt erbjuder sig som en skänk från ovan."

Det är tyvärr inte vanligt att det jag kallar kärlek plötsligt erbjuder sig som en skänk från ovan, varken vid kafébord eller annorstädes, inte i verkligheten. Möten vid kafébord, sådana möten som verkligen betyder något, fick mig att tänka på Elias Canetti och dr Sonne och den okände mannen som slog sig ned mittemot mig med sin kaffekopp. Han berättade om boken om Lille prinsen som hade en ros som han skyddade med en glaskupa och sa till mig att läsa den. Innan han gick bad han mig om ett papper, skrev några ord och gav pappret tillbaka. Han visste inte att jag den dagen hade ett beslut att fatta (författaren skriver inte för en läsare ... ). När han gått läste jag orden han skrivit till mig;
Du har ett fritt val
vare sig du vill
eller inte.
Det hände i verkligheten.

Jag lånade förstås boken om Lille prinsen och läste om hans möte med räven.

Ingen nobbar herr Rapid













"Jag blev inte nobbad!" sa herr Rapid till sin spegelbild. "Jag ville bara hjälpa henne. Och så föreslog jag att vi skulle träffas för en kopp kaffe. Jag blev inte nobbad av fröken Pritt! "
"Förresten ville hon behålla sin ... fortsätta att vara oanvänd", muttrade han.

Tänk att han fortfarande tror att Fröken Pritt var oanvänd, tänkte fru Scotch.

So many things I would have done




But now old friends are acting strange
they shake their heads, they say I´ve changed
Well, something´s lost but something´s gained
In living every day

I´ve looked at life from both sides now
from win and lose and still somehow
It´s life´s illusions I recall
I really don´t know life at all

Judy Collins sjunger Both Sides Now
Joni Mitchell skrev sången 1968, enligt wikipedia inspirerad av ett avsnitt i en av Saul Bellows romaner. (Saul Bellow, 1915-2005, fick Nobelpriset i litteratur 1976.)

Bloggen omarbetas.