Narcissismens kärna

Skam. Narcissismens kärna; skam.

Den mest lättkränkte.

När en person konfronteras med något som inte passar in i den narcissistiska självbilden – något som han själv gjort – kan personen vända det och göra sig själv till offer. För att skydda sig från känslor av skam, ser han det som att det är den andre som kränkt honom.

En narcissistisk person vill ha beundran. När du inte bidrar med det längre är du inget värd. En narcissistisk känner inte medkänsla och skuld.

Lättkränkthet.

Skydda sin sköra jämvikt

"Något som är karaktäristiskt för människor med en narcissistisk problematik är samvetsfunktionens stora men hemliga flexibilitet. Detta medför en lätthet att ta till dubbel bokföring. Den medvetna och bekända moralen, som kan vara nog så hög, står i kontrast till det privata handlandet utan någon inre konfrontation."

Johan Cullberg

"En inre moral utvecklas aldrig, utan det blir snarare fråga om rädsla för straff eller att komma i dålig dager."

Bo Sigrell

"Trots en etik som på ett medvetet plan hyllar sanning och respekt för andra människor, drivs individen i sitt intima relaterande av helt andra världen. I det fördolda hyllas förställning, nedvärdering och exploaterande. Att inte bli avslöjad är viktigare än sökande efter sanning."

Ludvig Igra

"Helvetet, det är där ingen längre vet vad andras ord och bilder står för. Eller där någon börjar ljuga", sa han som ofta motsade sig själv.

De själsliga såren hade aldrig läkt, men han intalade sig själv – och andra – att han vänt det till sin fördel. Han koncentrerade hela sin uppmärksamhet på att behålla sin sköra jämvikt. "Att knyta sig till andra människor var helt enkelt förenat med livsfara."

Rädd för skammen. Rädd för att känna sig förödmjukad, kränkt och avvisad. Den narcissistiske personens stora problem. Fasar för att bli beroende, ja för att någon annan ska ha något gott att tillföra honom. Han måste vara självförsörjande. Istället för att riskera att bli övergiven, blir han den som överger. Kontrollbehov. Behålla sin självbild. Formulera en livsfilosofi som kan beundras. Ljuga för att skydda sig när man känner att man är i livsfara. Till och med ljuga för sig själv för att slippa känna skam. Skydda sin sköra jämvikt.

Skam är hemskt. Men tänk om skammen inte är hans egen?

Skuld är något annat ... men den har han svårt att känna - om han alls känner den.

"Helvetet är andra människor."

Sartre

"I don´t really need people."

John Fowles

Skam

Idag hade han gjort något dumt. Eller igår, han vet inte.

Skulle mormor ta fram piskan igen? Något måste han gjort fel. Han var den skyldige som förtjänade sitt straff. Ett dåligt barn, värdelös, i en god värld. I annat fall var han ett litet oskyldigt barn i en ond vuxenvärld, så kunde det inte vara, det skulle vara för hemskt. Mamma slog aldrig, hon såg bara på när mormor använde piskan. När han var ett år dog hans pappa. Han älskade mamma, hon var den bästa på hela jorden, den enda älskansvärda.

Han ljög. Han kände dunkelt på sig att man inte ljuger om det som är väsentligt inför de närmaste, för då skulle man varken kunna leva med dem eller älska dem. Han ljög. Till och med för sig själv. Därför kunde han inte ens älska sig själv. Han ljög för att ingen skulle upptäcka hur värdelös han egentligen var. Dolde sårbarheten och skammen. Genom att vara duktig och prestera skapade han en bild som alla kunde beundra. Han själv också. Minsta tillstymmelse till kritik skärrade honom. En reva i det skyddande skalet. Eftersom han varken kunde känna medkänsla eller skuld var det lätt att klättra i hierarkin. Framgång. Fick vänner. Som kunde bli hans ovänner i en handvändning, om han inte hade nytta av dem längre. Framgången lärde honom att bedräglighet lönade sig. Bekräftade hans världsbild från barnaåren. Den som talade sanning var svag, straffades och gick under. Ungefär som i Orwells 1984. I en ond värld gäller det att vara kall och hård. Att inte ha några känslor. Hans största fasa var att fästa sig vid någon.

Rött och vitt – om skam och skamlöshet

”Ständigt söker han bevis på andras uppskattning och beundran, men denna önskans uppfyllelse kan paradoxalt nog erfaras som ytterst obehaglig och till och med smärtsam. Det sker när uppskattningen är allvarligt menad och kommer nära, vilket river upp eller hotar att riva upp de ursprungliga såren av kärleksbrist med kärlekslängtan och omättliga behov av tröst som följd.”

”I kärlekens ställe står gudaanspråken; allmakten (omnipotensen) som är ett vanligt förekommande psykiskt försvar mot känslor och upplevelser av sorg, raseri och vanmakt.”

Else-Britt Kjellquist