En trumpetare och en mörk bokskog

Gatorna är så tysta och tomma som gator bara kan vara en stilla söndagförmiddag i en småstad. Plötsligt svänger en buss runt hörnet och närmar sig henne. Det är en militärbuss. De unga värnpliktiga kastar sig mot fönstren. Det känns som om bussen ska välta över henne. Hon blir inte rädd, men det är obehagligt med alla ansikten som ser på henne.

"Jag är ju bara fjorton!" Hon är nästan gråtfärdig. Bara fjorton år och inte ens kysst.

Autobahn. Orkesterresa. Radetzkymarch. Orkestermedlemmarna sjunger i stämmor i bussen, för instrumenten ligger nedpackade. Hon är femton och med i vuxenorkestern, som hon kallar det. Femton år och okysst.

"Kom och sätt dig här hos mig!" säger Han. Han! Trumpetaren som hon aldrig pratat med, fast de är två av ett fåtal tonåringar i orkestern.

Hon lyder tyst. Han pratar. Hon har inga ord. Hon försöker lyssna, men har svårt att höra. Han säger något om synkoper, att det är det som får det att svänga. Hon som älskar symfoniorkestrar blir intresserad av storbandsjazz. Hon är bara tyst. Efter en stund lägger han sin hand på hennes knä. Bussen stannar. De går ur och han tar hennes hand. Man ska visst titta på Europas största flygplats. De går runt hand i hand. Flygplan? Inte behöver hon det för att flyga! Hon glider runt på de där små skära molnen.

Om ett par timmar kommer det att vara mörkt på en stig i en bokskog och hon är fortfarande femton – men inte längre okysst.

Blue Moon Ella Fitzgerald

Now I'm no longer alone

Without a dream in my heart

Without a love of my own