Sigge Eklund om narcissism


Jag! Jag! Jag! heter reportaget i tidningen Filter, som det bråkats om under april. 

Vad har Sigge Eklund själv sagt om narcissism? Jag har gjort en sammanställning med citat från tidigare intervjuer. 

Biografiska detaljer ska man alltid hålla utanför läsningen av ett skönlitterärt verk, men med Sigge Eklund är det omöjligt, i synnerhet när det gäller hans senaste roman, Det är 1988 och har precis börjat snöa, som handlar om uppväxten och den Eklundska familjens svårartade
narcissism. Fåfängan, medger Eklund, är en släktförbannelse, men det är uppenbart att han i djupet av sin natur inte skäms särskilt mycket för denna "djävulska smitta", utan mer betraktar den som en drivkraft - och därmed ett övertag […] SvD 2005


Sigge Eklund har skrivit en självbiografisk roman om hatkärleken till pappa Klas Eklund. Vänsterradikalen som blev övertygad socialdemokrat som blev burgen bankman. Numera ägare till en gräddvit hästgård i Södra Sandby utanför Lund och given gäst på Nobelmiddagar. Fast Sigge kallar honom aldrig pappa - inte i boken och inte i riktiga livet.

-         Det var ett kärleksförhållande mellan mig och Klas. Jag var olyckligt förälskad i honom. Han älskade att jag älskade honom. Han hade en ständig publik i mig. Jag älskade honom för att han var gud och han älskade mig för att jag fick honom att känna sig så.

Romanen är också en uppgörelse med din egen självupptagenhet.
– Hur jag insåg att jag var på väg att bli likadan som min pappa och andra män i släkten.


Han har funderat mycket på fåfänga, behovet av bekräftelse och narcissism, säger han, och var de kommer ifrån. I sin förra romanförsökte han teoretisera kring fåfängan och hitta medfödda mekanismer, ett medfött hål av oro för att inte vara älskad. DN 2005


Men jag grips mest av Sigges uppgörelse med sin egen självbild. Med tiden förstår han att pappans narcissism – behovet att vara framgångsrik – går igen i honom själv. Istället för att bara köra på, hela tiden göra sig bättre och större, identifierar Sigge fåfängan som rädsla:
”...det som gör det så svårt att bryta sig ut ur fåfängan är den fåfänges upplevelse av att han varje dag lurar världen att han är begåvad. Han lever i en övertygelse om att han lyckas lura den för att han är så listig. För den fåfänge tror ju inte på det beröm han får. Han tror att han har lurat den som låtit sig imponeras, lurat världen att han har en talang. Därför är han ständigt rädd för att avslöjas.” AB 2005

Sigges bror Fredrik Eklund intervjuad om sin bok som handlar om hans erfarenheter som bögporrskådis:
Man skulle kunna tala om en narcissism utan stopp och slut. Själv använder Fredrik Eklund begreppet fåfänga, konstaterar att det går ett drag av manliga fåfänga genom släkten, från pappa Klas över till honom själv och hans bror Sigge, författaren.

– Vi är jättefåfänga hela bunten, stora egon alla tre. Det är väl bara att erkänna. Annars tar man väl inte av sig kläderna framför en filmkamera eller släpper en bok. Men jag vet inte om jag tycker det är så dåligt, även om man kanske borde det.



– Och vad är det man säger: Först när du är älskad av hela världen kan du älska någon annan.


Är det inte tvärtom: Först när du älskar dig själv kan du älska någon annan?
– Ja, så heter det kanske. Men är det inte ungefär samma sak?

Vad har du fått betala för din egen fåfänga?
– Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att den har ett pris.
Storebror Sigge Eklund lägger i sin nyligen utkomna Det är 1988 och har precis börjat snöa skulden på deras pappa: ”Han har förgiftat mitt blod med fåfänga, denna djävulska smitta, släktförbannelsen som jag ärvt.” SvD 2005


”Visst kan man kalla det en narcissistisk ådra”, säger Sigge. GP 2007


Sigge Eklund i Metro 16 april 2014:
"De flesta journalister som uttalat sig verkar hålla med mig om att man som journalist inte kan spekulera i personlighetsstörningar så vida man inte kan motivera det. Till exempel om den man granskar har begått ett grovt brott. Men att göra det mot min familj? Jag kan inte förstå det."

En kort sammanfattning av bråket kan läsas här:
 Det är inte synd om Sigge Eklund.


Bloggen omarbetas.