All you need is me

"All you need is me", sjunger Morrisey (f.1959). En låt från 2008 (någon hade gjort en lista över narcissistiska låtar och denna kom etta). Jag läser sångtexten på internet (hat triumferar över kärlek!) och om hans liv på engelska Wikipedia. Narcissistisk sexualitetsproblematik.

Läser om Eminem (f.1972), fadern som övergav familjen när Eminem var spädbarn, hans svåra barndom, hans hat ...

Vad man än har för sökord, om man kombinerar det med ordet narcissism får man förr eller senare (oftast förr) en träff som leder till en man ... tvekar lite att använda hans text, men varför det? Strindberg är hyllad, och Sartre ... Morrisey och Eminem har sålt mängder ...

The Music of the Narcissist´s Emotions

I feel sad only when I listen to music. My sadness is tinged with the decomposing sweetness of my childhood. So, sometimes, I sing or think about music and it makes me unbearably sad. I know that somewhere inside me there are whole valleys of melancholy, oceans of pain but they remain untapped because I want to live. I cannot listen to music - any music - for more than a few minutes. It is too dangerous, I cannot breathe.

But this is the exception. Otherwise, my emotional life is colourless and eventless, as rigidly blind as my disorder, as dead as me. Oh, I feel rage and hurt and inordinate humiliation and fear. These are very dominant, prevalent and recurrent hues in the canvass of my daily existence. But there is nothing except these atavistic gut reactions. There is nothing else - at least not that I am aware of.

Whatever it is that I experience as emotions - I experience in reaction to slights and injuries, real or imagined. My emotions are all reactive, not active. I feel insulted - I sulk. I feel devalued - I rage. I feel ignored - I pout. I feel humiliated - I lash out. I feel threatened - I fear. I feel adored - I bask in glory. I am virulently envious of one and all.

I can appreciate beauty but in a cerebral, cold and "mathematical" way. I have no sex drive I can think of. My emotional landscape is dim and grey, as though observed through thick mist in a particularly dreary day.

I can intelligently discuss other emotions, which I never experienced - like empathy, or love - because I make it a point to read a lot and to correspond with people who claim to experience them. Thus, I gradually formed working hypotheses as to what people feel. It is pointless to try to really understand - but at least I can better predict their behaviour than in the absence of such models.

I am not envious of people who feel. I disdain feelings and emotional people because I think that they are weak and vulnerable and I deride human weaknesses and vulnerabilities. Such derision makes me feel superior and is probably the ossified remains of a defence mechanism gone berserk. But, there it is, this is I and there is nothing I can do about it.

To all of you who talk about change - there is nothing I can do about myself. And there is nothing you can do about yourself. And there is nothing anyone can do for you, either. Psychotherapy and medications are concerned with behaviour modification - not with healing. They are concerned with proper adaptation because maladaptation is socially costly. Society defends itself against misfits by lying to them. The lie is that change and healing are possible. They are not. You are what you are. Period. Go live with it.

So, here I am. An emotional hunchback, a fossil, a human caught in amber, observing my environment with dead eyes of calcium. We shall never meet amicably because I am a predator and you are the prey. Because I do not know what it is like to be you and I do not particularly care to know. Because my disorder is as essential to me as your feelings are to you. My normal state is my very illness. I look like you, I walk the walk and talk the talk and I - and my ilk - deceive you magnificently. Not out of the cold viciousness of our hearts - but because that is the way we are.

I have emotions and they are buried in a pit down below. All of my emotions are acidulously negative, they are vitriol, the "not for internal consumption" type. I cannot feel anything, because if I open the floodgates of this cesspool of my psyche, I will drown.

And I will carry you with me.

And all the love in this world, and all the crusading women who think that they can "fix" me by doling out their saccharine compassion and revolting "understanding" and all the support and the holding environments and the textbooks - cannot change one iota in this maddening, self-imposed verdict meted out by the most insanely, obtusely, sadistically harsh judge:

By me.

Man får använda hans text om man uppgav hans namn och en länk till den, så då gör jag det: The Music of the Narcissist´s Emotions av Sam Vaknin.

________

Måste ha en antidot här, mot allt hat (och all rigiditet):

I Want To Know What Love Is Foreigner

Sökandet.

Narcissism "botas" inte med kärlek. Inte med kunskap heller, eftersom en person med narcissistisk problematik inte söker hjälp, han (eller hon) tycker ju inte att han behöver det. Men om människor i allmänhet hade mer kunskap om narcissism, kan det bidra till en bättre värld. Ingen, ingen är hjälpt av att människor blundar för problemen.

Vilja och hopp
Förändring börjar med att man vill förändras, och ett hopp om att förändring är möjlig.
________

Change

"Djärvare än att utforska det okända är det att ifrågasätta det kända."

Citatet inleder en bok jag återkommit till många gånger genom åren; Förändring – att ställa och lösa problem av Watzlawick et al, svensk utgåva 1978, 1996.

Att någon skulle försöka lösa ett problem genom att helt enkelt förneka dess existens, förefaller vid första anblick något osannolikt.
Att förneka en svårighet och fördöma dem som försöker ta itu med den, är beteenden som för det mesta följs åt.
Förneka existensen av problem för att upprätthålla en fasad.
Förnekandet får följder som komplicerar en svårighet så det blir ett problem.

Det är inte svårt för den fantasilöse att avslöja ett felaktigt svar,
men det krävs ett fantasirikt intellekt för att avslöja en felaktig fråga.
Antony Jay, Management och Machiavelli

________

Personen som skrev stycket The Music of the Narcissist´s Emotions är diagnosticerad med narcissistisk personlighetsstörning och gör ingen hemlighet av det, tvärtom.

Otto Kernberg, professor i psykiatri i USA skriver bland annat så här om prognos (jag har plockat sådant som jag tyckt var intressant och ger förmodligen inte en rättvisande helhetsbild);

Generellt måste prognosen för narcissistiska personligheter betraktas som tveksam.
  • En faktor i patientens livsbetingelser som leder till dålig prognos är patientens möjlighet att leva ut sitt behov av makt, social betydelse och beundran. En maktorienterad narcissistisk patient har kanske redan nått en sådan ställning, professionellt och socialt, att detta i sig förefaller honom helt "normalt".
  • Patienter som under lång tid ljuger har dålig prognos.
  • Narcissistiska patienter har ofta relativt god impulskontroll på alla områden utom några få. Prognosen för dem är bättre än för dem som visar dålig eller ingen impulskontroll, som t ex "kaotiska" personligheter, som förenar någon form av sexuell avvikelse med till exempel alkohol, drogmissbruk.
  • Prognosen förbättras för patienter som bevarat en förmåga till depression eller sörjande, särskilt om det i depressionen ingår skuldkänslor.
  • Patienter som lyckats med en verkligt kreativ utveckling på något område i livet har en bättre prognos än de som inte äger någon förmåga i detta avseende.
  • Prognosen förbättras ju starkare patientens vilja är att övervinna tomhetskänslorna, den inre kylan och svårigheten att leva sig in i andra.
Otto Kernberg Borderlinetillstånd och patologisk narcissism


Det börjar med ett hopp. Ett hopp om att förändring är möjlig, för att våga språnget ... till frihet.

Inga kommentarer:

Bloggen omarbetas.