Filologens dröm (2008), novellsamling av Björn Larsson, recenserad av Fabian Kastner i SvD 28 april 2008.
"Titelnovellen skildrar en språkforskare som berättar om sin dröm att finna något stort för en kvinna på ett kafé, och medan han pratar inser han att han just gjort det. Novellerna slutar inte sällan så, med att huvudpersonen drunknar i ett par leende ögon."
Ett italienskt kaffeföretag har tryckt novellen i ett häfte i 15000 exemplar att delas ut gratis på kaféer, står det att läsa i en intervju. Att bli läst av många par ögon och kanske få leenden vid många kafébord samtidigt – författarens dröm?
Kastner gilllar författarens språk och har stor behållning av de lärda föreläsningarna (som Kastner kallar det), men har svårare för livsvisdomarna.
"Det handlar om att våga språnget, våga kärleken, fånga dagen; allmänna lyckorecept som kräver fördjupning och problematisering för att inte framstå som rena plattityder. Och det är här det brister. Visst resoneras det en hel del kring människans fria val och liknande, men bara på ett abstrakt filosofiskt plan. I den litterära gestaltningen står det still. När det kommer till kritan är valet aldrig svårare än att säga ja till den kärlek som plötsligt erbjuder sig som en skänk från ovan."
Det är tyvärr inte vanligt att det jag kallar kärlek plötsligt erbjuder sig som en skänk från ovan, varken vid kafébord eller annorstädes, inte i verkligheten. Möten vid kafébord, sådana möten som verkligen betyder något, fick mig att tänka på Elias Canetti och dr Sonne och den okände mannen som slog sig ned mittemot mig med sin kaffekopp. Han berättade om boken om Lille prinsen som hade en ros som han skyddade med en glaskupa och sa till mig att läsa den. Innan han gick bad han mig om ett papper, skrev några ord och gav pappret tillbaka. Han visste inte att jag den dagen hade ett beslut att fatta (författaren skriver inte för en läsare ... ). När han gått läste jag orden han skrivit till mig;
Du har ett fritt valvare sig du villeller inte.
Det hände i verkligheten.
