FIKTION Författarskolan – hur det började. Sjeherazade och Sjahriar – hur det slutade. Herr Rapid och fru Scotch och livet i Skrivbordsvärlden IRL.

FAKTA Vill du läsa om narcissism – fakta och teorier? Välj bland länkarna under rubriken LÄS OM, nedan till höger.

FÖRELÄSNINGAR Narcel & Narcelle – författare och narcissism Från antikens myt till dagens verklighet. En föreläsning om narcissism med exempel från litteratur och författarvärlden.

Narcel – chefsnarcissisten En föreläsning om ledarskap, grupprocesser och lärande.

Whistleblower

Vill du veta mer? Mejla gärna! zkop.forfattarskolan@gmail.com

02 januari 2010

Drömmar vid havet av Björn Larsson


Narcissism i litteraturen
Romanen Drömmar vid havet (2002) av Björn Larsson (f. 1953).

Huvudpersonen kaptenen Marcel är ett praktexempel på det grandiosa, omnipotenta självet. (Jag vill kalla honom Narcel.)
Han vill vara fri från människor, samtidigt som hans hobby är flyktiga bekantskaper och deras drömmar om livet.
–––––––––
"När en människa i ledarställning inser "gränslösheten" hos den scen han agerar på – särskilt när denne blir varse förmågan att förvandla sina inre fantasier till verklighet för sina efterföljare – kan det bli för mycket för honom eller henne. Om ledarens verklighetssinne skadas, eller om det var skört redan från början, kan resultatet bli en paranoid utveckling som kännetecknas av vanföreställningar och storhetsfantasier. Denna attityd uppväcker något som kan beskrivas som "frälsarfantasier".

Manfred Kets de Vries Myten om det rationella ledarskapet (1983)

"Den gränslöse ledaren blir för anhängarna en symbol för det totala oberoendet de längtat efter, men som de i egenskap av vanliga döda aldrig kan uppnå. Ledaren ger sken av att fullständigt behärska och kontrollera sin omgivning, vilket hos de ledda väcker till liv tidiga beroendeförhållanden från barndomen. Beroendet och allmakten förstärker varandra ömsesidigt. Anhängarnas tro på ledarens omnipotens förstärker ledarens illusioner om storhet och stärker dennes självkärlek. Allmaktsfantasierna blir sålunda en självuppfyllande profetia."

Else-Britt Kjellqvist Ledaren på den inre scenen (2001)

––––––––

Marcel berättar om sin barndom, om pojken som tillsammans med pappan fick se mamman våldtas, innan de alla tre sköts. Marcel överlevde. (Narkissos kom till genom att flodguden våldtog en vattennymf.)

”De själsliga såren läkte väl aldrig. Men på något förunderligt vis lyckades han vända dem till sin fördel …”

Den här romanfiguren vill tro att han vänt dem till sin fördel. Visst får han fördelar … men vad kostar det? Vem skulle vilja betala det priset?

”Han var ju en sådan som skulle bli tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät från födsel till död. Han var också en sådan som inte kunde kosta på sig ett enda felsteg.”

Människor runtom får betala. Han utnyttjar andra. Han vill ha deras beundran. En man som inte kan älska, inte kan ge sig hän.

”… koncentrera hela sin uppmärksamhet på att behålla sin sköra jämvikt. Att knyta sig till andra människor var helt enkelt förenat med livsfara. För han om någon visste ju att sådana band till människorna kunde slitas av. Ensam och fri att dansa …”

Inifrån en person med narcissistisk läggning kan det se ut så här. Men utifrån sett är han inte ett dugg fri att dansa! Inte ett dugg fri! Tvärtom fast! I sitt eget fängelse. I skadan från sin barndom. I det som ingen människa kan minnas, det som grundläggs de första åren. Hur fri att dansa är en man som är "tvungen att gå på en spänd lina utan skyddsnät? En person som inte kan kosta på sig ett enda felsteg är en person som försöker vara perfekt, och inte står ut med att se när han inte är det. Grandios, omnipotent. En person som är oförmögen att ta emot något från någon annan. Som inte kan ha en normal ömsesidig relation, utan utnyttjar andra. Han kallar det frihet, när han är fången i sin narcissism. Med sin oförmåga att älska och att känna medkänsla och skuld. Fast i skam. Ett liv som mest går ut på att försöka förställa sig, att skydda sig från skam och känslor överhuvudtaget. Han klarar inte att vara beroende av någon annan, denna brist kallar han "behov av frihet".

"Han gick till sjöss, inte av romantik, rotlöshet, utan därför att han trodde att det var bästa sätttet att undvika vänskap och kärlek, som bara kunde brista. Men han lärde sig snart att havet kunde ersätta dem båda om bara strandhuggen kunde fyllas med flyktig mänsklig samvaro och värme som ingen, inte ens lindansarens mästare, väl kan leva helt utan."

Vilka drömmar hade Marcel? Inga. Han är oförmögen att älska, behöver egentligen inte någon annan, förutom att han söker andras beundran. Andra betyder inget för honom. De andra låter honom betyda något för dem, men han kan inte känna någon tacksamhet. Han utnyttjar dem, utan att förstå att han kan göra dem illa – de ska inget förvänta sig av hans "luftiga väsen". I sin rädsla att bli övergiven blir han istället den som överger. Marcel är en person man bör undvika att hamna i beroendeposition till, men somliga upptäcker det försent.

"Glöm inte att jag bara skulle vara en dröm", sa Marcel. "En dröm dör om den blir verklig. I synnerhet om drömmen är en snedögd och rotlös sjöman utan fast hemmahamn."

Detta sa Marcel, till den 22-åriga oskulden han träffat på det café där hon jobbade, sedan han gjort henne med barn och är på väg att lämna. Han har använt henne som madrass en tid, men ser det själv som att det är han som gett henne något vackert. Den unga kvinnan blev som barn övergiven av sin mor, hamnade på barnhem tillsammans med sin bror (brodern drunknade senare), och som nu upprepar sin historia genom att bli övergiven av Marcel (som jag uppfattar vara i ålder ungefär som att han skulle kunna vara hennes pappa, i femtioårsåldern liksom författaren).

”Han, som den ende av dem, vågade leva som om han bara hade ett liv.”

Oj, oj, oj, det är ju precis tvärtom! Han har bara ett enda liv, och väljer att leva det som en levande död. Flygande holländaren.

Som en grottforskare vilse i sina egna hjärnvindlingar.

I slutet av boken får någon en hemsk tanke: "tänk om Marcel faktiskt tänkte segla rakt ut i havet, bära eller brista. Tänk om!"

––––––––––––––

"Den sexuella promiskuiteten hos narcissistiska personligheter är förknippad med sexuell upphetsning inför en kropp som ´håller på sig´eller en person som av andra betraktas som attraktiv eller värdefull. En sådan kropp eller person väcker upp omedveten avund och girighet hos narcissistiska personer, ett behov av att nedvärdera och förstöra det."

Om han lyckas med erövringen, nedvärderas snart den tidigare åtrådda och intresset försvinner snabbt.

"Situationen är emellertid komplex, eftersom den omedvetna girigheten och avunden gärna projiceras på det åtrådda sexualobjektet och som en följd härav blir den härsklystna girigheten och exploateringen ett hot som förstärker behovet av att fly till "friheten". För den narcissistiske är en relation alltid en relation mellan exploatör och exploaterad och "frihet" innebär helt enkelt en flykt undan fantasin om den uppslukande härsklystnaden."

Otto Kernberg, amerikansk professor i psykiatri, i Kärleksrelationer – Lust, aggression och sexulalitet (1997)

––––––––––––––––

En av de andra männen i boken tänker så här;

”Hon var en kvinna, och vilken kvinna! Han tänkte kort, mycket kort, på sin före detta hustru och jämförde… In natura var hon ingenting, för det fanns ingenting inuti. Hans hustru var en blank yta, på sin höjd någon att spegla sig i. Mme le Grand var helt annorlunda. Hon lät andra finnas till, till och med en högst vanlig dataingenjör som han själv.”

Men vem var Mme le Grand? Det var hon som kallades mama! Som för övrigt har en klassisk kvinnoroll; att bjuda på mat. Och som bara älskat en man och som sen hans död har sex en gång om året, mest för att hedra hans minne. Mme le Grand är femtio år, och när hon var 35 tog hennes man livet av sig. (Han gick rakt ut i havet och drunknade.)

En Narkissos som idealiserar sin moder. Narkissos mor, Liriope har inte gett honom möjlighet att frigöra sig från den infantila omnipotenta illusionen, som alla barn bör ha i späd ålder. Han får inte möjlighet att integrera kärlek och hat i förhållande till mamman, med resultat att hon idealiseras, medan det destruktiva hatet riktas mot alla utom henne. En inre klyvning som hindrar känslomässig mognad.

Ludvig Igra På liv och död – om destruktivitet och livsvilja (2003) s..80

––––––––––––––––

Så finns där också en man med två stenar, som han lägger på bordet och sen ser människor i ögonen för att se om de upptäcker hemligheten med hans sten. Om han ser dem i ögonen kan de ju inte titta på något som ligger på bordet. Klyvningen mellan det grandiosa falska självet och det skamfyllda sanna självet, som är så sårbart och måste döljas. Den värdelösa stenen, med en innesluten sprickbildning.

"Någonstans i världen, det var han övertygad om, måste det finnas en annan människa som han själv, som förstod att denna sten inte vara någon annan lik. Han hoppades att det var en en kvinna."

Det är inte vem som helst som ska se hemligheten.

"Han var inte så dum att han inbillade sig att denna människa nödvändigtvis skulle råka besöka hans butik under hans livstid. Så enkelt var det inte."

Kommer han någonsin bli nyfiken på om andra också har stenar, med hemligheter som han kan upptäcka? Det kommer aldrig att ske.

"Jag vill bara vara fri från människorna", sa den tragiske Marcel, som är oförmögen att känna sorg, längtan, medkänsla och som aldrig kan älska, fången i sitt inre fängelse sedan skadan från barndomen.

Se även Splitter av Björn Larsson