”En tuva starrgräs blev du, Solange för all din längtans skull. "
Boken började med en diktstrof av Karin Boye; Vart går all längtan som når ingenting?
Solange ville dansa. Hon kunde inte hålla takten. Hon passade inte på sitt jobb. Hon lämpade sig inte. Men även den som inte lämpar sig måste ha mat och kläder. Solange var den som älskade. Hon läste poesi på toaletten. Hugo läste bara tidningen. Hon ville värma hans hjärta av sten. Solange öppnade fönster. Hugo stängde. Hon ville leva, inte bara överleva.
”Det handlar om de klassiska frågorna om jagets identitet, viljans frihet och våra möjligheter att förstå varandra”, sa Nationalencyklopedin. ”Ett möte mellan stark känsla och kylig rationalism. Det är alltid den senare som segrar. ”
Varför valde hon inte ett annat jobb och en annan man?
”Kyrklund menade att hon inte hade ett fritt val, utan det var förutbestämt”, svarade Nationalencyklopedin.
Narkissos blev en vit blomma vid silverkällan i skogen. Bergnymfen Echo sörjde. Hennes kropp hade förtvinat, hennes röst hördes, men hon kunde bara upprepa vad andra sa. Solange blev en tuva starrgräs vid ett kärr i en skog. (Men först när hennes barn blivit vuxen. Det var efter mötet med författaren hon gick under.) De letade efter henne. Sen gick de hem och sörjde inte mer.
Jag skrev ett nytt slut, ett tillägg. Hon klev upp ur det sumpiga kärret och såg skogen med nya ögon. Metamorfos. Jag vände på hennes namn ...
Solange (1951) av Willy Kyrklund
